Lars Thulin: Sigilldjuret håller bedragarna borta

Jag vet inte om föräldrar till tonårsdöttrar upplever det annorlunda. Kanske är det fördomar från oss gosspappor, eller så handlar det i deras fall oftare om att fälla ut parasoll för att skyla sig mot kastvindar av lösryckta men svårtolkade flagor av information som i teorin skulle kunna silas genom psykologiska filter och snabbt som attan pusslas ihop innan de skingras som en sönderfallande dödahavsrulle.

Med en gosse däremot kan man behöva en tandläkartång för att dra fram detaljer. Och även då riskerar man att, precis som hos tandläkaren, bara få fram enstaviga läten och ljud.

Nu hade sonen nytt telefonnummer, skrev han, och ville att jag skulle koppla upp mot honom i en app. Den typen av skrikig sociala medier-app som kidsen föredrar, och där man som mogen person kan känna sig bemött med ett ”kul att du tittade in men har inte du en massa tråkiga vuxna saker att ta tag i och vi kan väl höras?”

Och ärligt talat: såna appar kan mycket väl få oss tråkgrå vuxna att backa ut långsamt, tyst viskande ”inte min cirkus, inte mina apor”. Vem har tid med sånt trams? Man har ju en del strumpor och kvitton att sortera. Och deklarationen deklarerar minsann inte sig själv!

Nå, allt jag behövde göra nu var att klicka på en länk. Tänk vad bra.

Nu hör jag er börja skruva på er, varningslampor blinkar. ”Klicka på en länk”? Inte utan min advokat. Och ett basebollträ.

Och nytt telefonnummer? Jag har då inte godkänt några nya abonnemang eller telefoner. Har kanske gossens mamma, i sin iver att rädda honom från att hamna utanför vänkretsen, fastna i en nedåtgående social spiral, tappa fotfästet och sluta som hemlös drogmissbrukare, gått och skaffat honom en ny lur?

Handlingskraftigt beslöt jag att göra vad varje vuxen skulle ha gjort: ignorera problemet en stund. I väntan på att liksom slås av en klar plan för ansvarsfullt agerande.

Detta sker inte alltid. Men när planen klarnade tyckte den att jag borde motringa till sonen och kolla.

Givetvis reagerade han inte, eftersom det var skoltid och alla vet att elever som har mobilen framme kommer att straffas hårt, sättas i skamvrån med åsnemössa och stanna i växten.

Så småningom hör dock sonen av sig. ”Det är inte jag”, messar han, ”det är en scam”.

Scammandet utvecklas, tyvärr. Snart ringer väna AI-telefonröster som låter precis som dina barn, eller din moster Asta, och berättar att de genom en serie oväntade förvecklingar blivit inblandade i en statskupp i Nigeria och snabbt behöver överföra tolv miljoner dollar via ditt bankkonto.

Och du gapar och sväljer glatt. Ha ha, bara så himla typiskt moster Asta!

Men inget ont som inte för något gott med sig, plus moms. För jag slås av en snilleblixt. I det gamla romarriket, dit jag som typisk man ofta får se mina tankar vandra, där skickades meddelanden lackade med personligt sigill.

Vi behöver ett sigill. Inget komplicerat, bara en viss emoji eller ett djur, till exempel, som bara vi vet. Att alltid bifoga när man ber om hjälp, pengar, enklare hygienråd eller skickar en länk.

Låt säga att vi, till exempel, valde en utter. Nu valde vi inte en utter, en ”utter” betyder ju i moderna kommunikationssammanhang att man gjort bort sig. Typ skickat ett meddelande i fel kanal, råkat trycka ”skicka till alla” på mejlet där du kallar någon för ”dårhushjon och sötvattenspirat” och man kan få uppfattningen att du menar din chef. Bara för att chefens namn råkar stå där.

Jag är lite nöjd med mitt sigilldjur faktiskt. Nu väntar jag bara på att polisen och bankerna ska anamma rådet. ”Lura lurendrejarna – skaffa sigilldjur”.

Du behöver inte ens mata det. Men det äter bedragare. Till frukost.