Lars Thulin: Se på dronningen och ta dig en funderare, kungen

Egentligen ville Frederik, precis som vår egen kung, inte bli efterträdd av en kvinna. Att resa runt och klippa band, bära nyputsade medaljer och hålla pompösa tal är väl inget kvinnogöra? Men där stod han med tre döttrar och inget att be för. Utom en son förstås.

Jag har aldrig mött dronningen. Men min känsla är att vi säkert skulle ha kunnat svira loss som en dannebrog i storm om vi hade gjort det. Ja, för en 10-20 år sedan, i alla fall.

Ovanligt nog för europeiska överhuvuden har Margrethe en air av jordförankring och ”riktig människa” som är sällsynt. Kulturellt intresserad, en duktig tecknare och hängiven balettfantast. Sedan Maggan gav upp de cigarrer i Churchillklass hon brukade bolma på när hon trodde att inga paparazzi lurade i buskarna, så finns det ingen anledning att tro annat än att hon kunde vara rätt kul att hänga med. Som våran egen kung under hans kaffeflicksdagar, fast mindre grabbig. Och lite mer... eh, intellektuell.

Nu kliver hon av, till förmån för en modernisering av kungahuset. Och tronskiften sker inte utan att blickar riktas även åt andra håll. Våran Carl-Gustaf drar mot 80-strecket, är det inte dags att släppa sargen? Men där visar sig sundet avgrundsdjupt.

Kungen har inte för avsikt att stiga av. I synnerhet inte för en kvinna som han aldrig ville se som tronföljare. Och en familj som tekniskt sett inte är Bernadotte längre.

Jag brukade vara hängiven republikan, och oförtruten förnekare av den blodsmystik som befrämjar ärvda ämbeten. Ledare utses inte av gudar eller föräldrar; all makt utgår ifrån folket, tackar så mycket.

Men lite tveksam blev jag, faktiskt, när jag läste om en undersökning kring västeuropeiska demokratiers stabilitet. Det visar sig att stabiliteten är som störst där det finns ett överhuvud ovanför den folkvalda nivån. Alltså typ en kung eller drottning, som premiärministern vid behov måste gå in och dricka te med, kanske skämmas lite inför och bli tagen i örat av. Och ministern vet att regenten, med sina fina, om än meningslösa medaljer, stamtavla och blåskimrande blod, alltid kommer att vara ett snäpp populärare bland populasen.

Och visst är det kul att ha en kung, behängd med ett kilo bling-bling eller två, när Nobelpriset delas ut. Utlänningar brukar tycka att det är enormt exotiskt, och bli så där imponerade som amerikaner blir när de ställs inför en byggnad som är mer än 200 år gammal. Eller en kändis vilken som helst.

Iggy Pop, som nyligen fick Polarpriset, tyckte att kungafamiljen var ”a hoot”. Vilket kan översättas till ”vrålkul”. Och tolkas lite hur som helst.

Fast vi måste inse, gott folk, att vi inte handlar etiskt. Vi håller dessa människor fångna, om än i gyllene burar. De får ju för tusan inte ens säga vad de tycker.

Men om vi släpper kungafigurerna lösa, att fritt rusa runt och vilt klippa varenda band de ser, vad gör de då? Klipper sig och skaffar ett jobb? Knappast. De går till näringslivet, som de i hög grad redan tillhör, samt till högstbjudande. Vilket är en förfärlig tanke.

Men ett byte på tronen hade gjort gott. Ta pensionsbiljetten, Carl-Gustaf, åk med kusin Maggan till Maldiverna. Du kan till och med få en rejäl medalj först.