Lars Thulin: Jag såg vårt gamla hus till salu på Hemnet – om de bara visste

”Our house in the middle of the street” sjöng Madness nostalgiskt, och lite fuktar det allt i ögonvrån när man får en länk till det hus som råkar vara just ens gamla bopålar. Till salu för en saftig summa som inte ens industrimagnater tjänade när jag och mina tre bröder bodde där.

Detta var nämligen 70-talet, då en vd blott tjänade 14 industriarbetarlöner. I dag tjänar de 69. Bara säger.

På webben ligger 26 bilder av huset: funkis,1930-tal, flera runda fönster. Jag hade velat ha 100 bilder till. Så att jag ur någon vinkel kunnat se om de bytt ut tapeten där jag skrev mitt namn nere i en hörna. Det har de sannolikt. Någon hade ju kladdat sitt namn där nere i en hörna.

Där är det alltså, huset man växte upp i. Där man lekte med hunden och katten och livet lekte i största allmänhet. Man höll sina första ”ff”-fester, kämpade med läxglosor, trimmade moppar, såg tv-program som ännu går att minnas fragmentariskt och lyssnade på plattor som än i dag kan få hörselgångarnas fina hår att krulla sig. Nu ska någon annan bo där och gå igenom samma processer. Fast till fel musik.

Vardagsrummet var så stort att vi kunde ha pingisbord, och där fanns en pelare vi ofta försökte klättra i. Det gick ganska bra. Om man med ganska bra menar att hålla sig kvar i 20 sekunder och dra sig uppåt typ 25 centimeter. Vidare klättring var hopplös, men inte utsiktslös om ni förstår.

I köket, utrustat med kvarterets första mikrovågsugn, målade min konstnärliga mor ett blått vattenflöde. Det regnade ner från moln, bildade vattenfall och böljade iväg över skåpsluckorna. Det vidgade min syn på vad man ”får” göra i ett hem, så till den grad att jag vantrivs i välordnade bostäder med 50 nyanser av vitt. Så där som huset ser ut nu.

Tråkmånsarna har inte ens pingisbord.

På gästtoan puttrade under en period en hembränningsapparat, insmugen av en av mina bröder. Om ändå väggarna hade kunnat tala! Då hade de ringt polisen.

I källaren byggde vi replokal och bildade stans första punkband. Det lät inte så bra alla gånger. Men det lät, alla gånger. Min far, som fick genomlida många kvällar med skallrande rutor, log lite ansträngt och sa stöttande att ”det låter lite bättre för varje gång”. Det var kanske sant. Men mest för att ribban låg rysligt lågt när vi började.

Trädgården med klätterboken ser liten ut. Trädet är kvar men har krympt. Man tycker gärna det om saker man upplevde som barn. Har ni besökt er lågstadieskola? Rena Legoland. Man klampar runt som en jätte och klappar farbroderligt på utskjutande regnskydd dimensionerade för hobbitar. De mäktiga buskage där fotbollar slukades i något svart hål, de är nu rena krukväxterna. Antagligen, tänker jag, som en följd av försurningen.

Under klätterboken hittade jag en gång en hel koloni fyrklöver. Och runt trädet körde vi race med gräsklippartraktorn, varv efter varv. Det gav oss en viktig lärdom. Nämligen att grannarna saknade humor. Alltså jag menar helt.

Med fasa ser jag att vandaler fyllt igen vår trädgårdsdamm och ersatt den med ett orangeri. Hur vågar de? Min damm, där skräddare jagades över ytspänningen av blåskimrande trollsländor. Dammen som jag fyllde med fisk från ån, och vars fontänpump spred regnbågar under soliga dagar. En pump som hela tiden slammade igen, slutade syresätta vattnet och orsakade massdöd och en stank man inte minns med riktigt samma välbehag.

Vid närmare eftertanke var det nog en utmärkt idé att fylla igen den förbannade dammen och bygga ett litet orangeri i stället.

Vårt hus vid Minnenas allé. Jisses vad jag är sugen på att gå på visningen.