Emma, 44, efter VM-debuten: ”Man får ju någon kick av det här”

Trelleborgaren Emma Rejdvik, 44, har just blåst liv i en tävlingskarriär som sattes på paus för över 20 år sedan. När simningen ebbade ut efter ett års universitetsstudier i Alabama satsade hon på triathlon som ung och vann junior-SM.

Sedan kom annat emellan, familjen bland annat, men löpningen har hon aldrig släppt. Och simningen har hon ju med sig sedan innan.

Grunden för att ta upp karriären som triatlet fanns där.

– Min storebror triggade mig, han är gammal triatlet men har varit skadad de sista tio åren. Egentligen är det nog en slump, men det kommer därifrån, berättar Emma Rejdvik, som tävlar för Team Trelleborg Triathlon, klubben där hon också sitter i styrelsen.

Tävlingsdebuten i Borås tog slut efter fem cykelpunkteringar och brutet lopp. Men Emma Rejdvik laddade om, tävlade i Jönköping en vecka senare och lyckades där kvala in till VM på halv ironman-distans.

Nyligen hemkommen från St George, i Utah, USA, kan hon se tillbaka på minnesvärda VM-strapatser, efter 1900 meters simning, 9 mil på cykel och 21 kilometers löpning.

Äventyret varade i fem timmar, 30 minuter och 39 sekunder. Därefter var Emma Rejdvik i mål, med en 52:a plats i sin åldersklass, kvinnor mellan 40-44 år.

Då var kölden, de branta backarna, smärtan och tröttheten besegrad.

– Det var en brutal bana och det kom en köldknäpp precis innan. Det hade varit 25-30 grader veckorna innan, alla var inställda på att det var det som gällde. Istället var det minusgrader på natten, frost i gräset och när startskottet gick klockan 07.40 på morgonen så var det tre plusgrader i luften, berättar Emma Rejdvik.

Devisen målgång är framgång gäller mer än någonsin när handlar om utmaningar som dessa.

– Resultatmässigt är jag ganska nöjd, även om det lockar till mer. Jag hade nog som mål att vara topp-20 i världen i min åldersklass, men detta var ju första VM:et jag var med på. Häftigt att ha fått vara med om det, men det lockar ju till mer så klart.

Med sig i USA hade hon mannen Bo, dottern Vilma och båda sina föräldrar. Stödet utmed banan var viktigt.

– De hade lagt banan så bra så att det var en liten rondell i St George som man passerade sex gånger. Det blev nästan så att man längtade till den rondellen eftersom man visste att där stod någon. Man blir ju lite ynklig ändå när man är igång, det gör ont och man är trött.

Efter VM vilade hon en vecka. Nu tränar hon för fullt inför kommande utmaningar. En träningsvecka innebär 13-16 timmars träning, mestadels på cykeln. Målet är att nästa år göra sitt första fullskaliga ironman, i Köpenhamn.

– Planen och målet är att köra Köpenhamn nästa år och kvala till Hawaii, men det har jag väl inte riktigt berättat här hemma än, säger hon och skrattar.

– Sedan har jag anmält mig till Jönköping, för jag vill kvala till VM i Finland nästa år också, fortsätter hon.

VM på full distans i ironman avgörs varje år på Hawaii, medan VM på halv distans avgörs på olika platser varje år. 2023 kommer det att avgöras i Finland.

Strävan efter längre distanser och nya utmaningar föder filosofiska funderingar.

– Man får ju någon kick av det här; att man klarar av det, att man pressar sig och tänjer sina gränser. Sedan har jag ställt mig frågan var det tar slut. Det blir ju lite som en drog också: man vill mer och man vill längre distanser och an vill förbättra sig. När är man nöjd? – det funderar jag på ibland, säger Emma Rejdvik.

– Men känslan man får en halvtimme efter ett sånt lopp, den kan man inte få någon annanstans. Man är så nöjd och glad, tillägger hon.