Dags för nytt styre

Socialdemokraterna hann inte mer än förlora valet i Trelleborg förrän Egil Ahl (s) förklarade att socialdemokraterna och moderaterna, det gamla och det nya arbetarpartiet, skulle kunna fortsätta ihop. Allt med baktanken att Egil Ahl ska sitta kvar som kommunstyrelsens ordförande. Och Lars Christensson (m), Trelleborgs anonyma andra kommunalråd, slöt i Sveriges Radio upp bakom den tanken.

Det är en orimlig slutsats av valet. Egil Ahl har förlorat – slaget mot hans parti är historiskt hårt. Det naturliga i ett sådant här läge är att erkänna sig besegrad. Rimligen bör han också följa Göran Perssons exempel och göra klart att det är dags för nya förmågor att ta över i partiet. Men det är en inre angelägenhet för socialdemokraterna i Trelleborgs arbetarekommun att ta itu med.

Moderaterna – som genom sitt förstanamn Ulf Bingsgård ingått en skriftlig överenskommelse med folkpartiet och centern om att inte samarbeta med socialdemokraterna efter valet – skulle inte ha någon trovärdighet kvar om ytterligare en maktuppdelning med socialdemokraterna görs. För det krävs i så fall enighet också med centern och folkpartiet. Och Patrik Holmberg (c) menar att det är uteslutet att hjälpa socialdemokraterna och Egil Ahl kvar vid makten.

Återstår för borgerligheten (m,c,fp,kd) och övriga oppositionspartier (spi, mp och eventuellt Skolpartiet) att använda sin överlägsenhet i antal mandat till att ta över Trelleborg. (24 eller 25 mandat mot 20 eller 19 för socialdemokraterna). Det är definitivt inget önskeläge, men heller ingen omöjlighet. För att fälla en sådan samlad minoritet krävs att Sverigedemokraterna och socialdemokraterna slår ihop sina röster. Det är ju i så fall socialdemokraternas val att göra det. Man kan förstås också tänka sig att socialdemokraterna aktivt stöder en borgerligt styrd kommunstyrelse. Menar socialdemokraterna allvar med sin antipati för Sverigedemokraterna så är det ett alternativ.

En stabil borgerlig majoritet hade självklart varit ett betydligt bättre utgångsläge för en ny kommunstyrelseordförande. Men de interna stridigheterna omöjliggjorde ett seriöst försök att visa upp enighet före valet. Ingen kan säga hur det hade gått om det funnits ett sådant alternativ, men möjligheten att stoppa många av missnöjes- och proteströster som gick till Sverigedemokraterna hade varit större.

Men nu är läget sådant att Sverigedemokraterna kommit in och tar platser inte bara i fullmäktige utan också i kommunstyrelse och nämnder. Då är det bara att hantera det i demokratisk ordning. Trelleborgarna har sagt sitt och det är vad som gäller.

Den gamla utfrysningsmetoden av Sverigedemokraterna fungerade inte. Den blev i stället vägen in för Sverigedemokraterna. Och väl där inne är går det inte att negligera dem. I en demokrati är det aldrig partier som legitimerar andra partier – det gör väljarna.

Men det betyder inte att man måste samarbeta med sd för att visa demokratin respekt, vilket vissa sd-sympatisörer tycks tro. Sd har skrivningar i sitt program om att en nation helst ska vara befolkningsmässigt homogen – det vill säga att vi som bor i Sverige vi ska vara lika, se lika ut, tro lika, och uppföra oss lika. Det är en extrem position, och något som skiljer dem från samtliga övriga partier i de politiska församlingarna. Därför är också ett aktivt samarbete uteslutet.

Men att svara på Sverigedemokraternas framgång genom att de två stora partierna går ihop och delar ordförandeposterna mellan sig, det har bland annat i Trelleborg visat sig vara en misslyckad medicin. Den bör om möjligt undvikas i fortsättningen.