Staten ska inte försörja anhöriginvandrare
Även om det sällan varit synligt i den ofta uppjagade debatten om invandring och integration är det inte alltid flyktingar, människor med asylskäl som omöjligtvis kan leva kvar på de platser där de har sitt ursprung, som utgjort huvuddelen av de nya svenskarna de senaste decennierna. Inte heller är det (som under stora delar av 1900-talet) arbetskraftsinvandrare som varit i majoritet. I stället är det anhörigas önskemål om att komma hit som huvudsakligen gjort att Sverige blivit ett land med högre invandring än många andra västländer. Inte minst har andelen nyetablerade relationer, det vill säga individer som kommer hit för att ingå äktenskap med svenska medborgare eller personer med permanent uppehållstillstånd, varit relativt hög.
En av anledningarna till detta är att Sverige under lång tid haft betydligt generösare regler gällande människors ansvar för de partners, barn eller gamla föräldrar de tagit hit än andra länder. Försörjningen, alltifrån barnbidrag till pensioner och föräldraledighet, har nästan omedelbart kunnat ordnas på skattebetalarnas bekostnad. Även om det i regelverken har funnits skrivningar om skyldigheter om att den som tar hit sin familj ska kunna försörja den, har undantagen varit så många och vanligt förekommande att ytterst få de facto behövt leva upp till några krav om detta.
Inte förrän på senare år då lagen skärpts och undantagen blivit färre. Och nu vill Tidöregeringen ta ytterligare steg. I början av juli tillsattes en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av det svenska regelverket för att bevilja uppehållstillstånd på grund av anknytning. Målet är att anhöriginvandringen till Sverige ska bli mer “restriktiv och ändamålsenlig”.
“Senare års omfattande invandring i kombination med bristande integration har bidragit till stora utmaningar med ett växande utanförskap. Att se över och ytterligare skärpa villkoren för anhöriginvandring är ett viktigt led i att vända utvecklingen och säkerställa en ansvarsfull, stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik”, sade migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) i ett pressmeddelande i samband med att utredningen tillsattes (regeringen 9/7).
”Platser där hederskultur frodas, kvinnor och barn far illa och avståndet till arbetsmarknaden ökar för varje generation istället för minskar.”Malin Lernfelt
Det kan låta hårt. Men det är de facto ett problem att människor som inte har någon fast förankring och själva lever i utanförskap på samhällets bekostnad har kunnat ta hit familj och släkt som även de hamnar i utsatthet. På så sätt har enklaver med egna regler och uppfattningar utan kontakt med majoritetssamhället kunna växa fram. Platser där hederskultur frodas, kvinnor och barn far illa och avståndet till arbetsmarknaden ökar för varje generation istället för minskar.
Det är rimligt att den som vill ta sin blivande man eller fru eller andra anhöriga till Sverige också står för dessa människors uppehåll och bostad. Självklart bör det även i framtiden finnas undantag, till exempel för kvotflyktingar. Men det svenska välfärdssystemen är inte outsinliga och kan inte försörja allt för många människor som inte bidragit eller bidrar till att bygga upp det.
Sverige är och bör vara ett land där människor kan och får söka skydd. Ett land som är välkomnande och öppet. Men också ett tryggt land där alla som kan arbetar och där det finns både rättigheter och skyldigheter och välfärdssystemen inte fungerar som en “free for all” för människor från hela världen.
