Petter Birgersson: Jon Dahl Tomasson ska kunna intervjuas på skandinaviska
När SVT, Viaplay, Fotbollskanalen och andra intervjuar den nye förbundskaptenen för herrarnas fotbollslandslag, Jon Dahl Tomasson, görs det på engelska. Eller på ett antal olika varianter av skandinavisk engelska om man ska vara petig.
Jon Dahl Tomasson, som är född på 1970-talet, har inga problem att förstå svenska. När han intervjuades som nybliven MFF-tränare 2020, i klubbens youtube-kanal, ställdes frågorna på svenska/skånska och Tomasson svarade lika självklart på tydlig danska. Det är inte alls förvånande. Tomasson började sin fotbollskarriär som sexåring i Solröd vid Kögebukten, söder om Köpenhamn. De flesta i Tomassons generation, som är uppväxta i Skåne eller i Köpenhamnsområdet, hade tillgång till dansk och svensk tv, och fick ofta god bekantskap med grannspråket.
Det är högst troligt att om Tomasson varit född några decennier tidigare och kommit till Sverige som tränare på 1970-talet, då hade både han och medierna tagit det för självklart att hålla sig till någon form av skandinaviska. De brittiska tränarna Bob Houghton och Roy Hodgson, som bland annat tränade Halmstads BK och Malmö FF, lärde sig svenska under sina år i Sverige. Det hade med största sannolikhet inte hänt i dag eftersom den nya generationens journalister i de flesta fall kan engelska på en godtagbar nivå och det antas att även lyssnare och tittare gör det. Men risken är stor att viktiga nyanser och språklig fantasi försvinner när båda parter använder ett andraspråk.
Är det då inte bara att köra på med engelska och inse att det är hopplöst nostalgiskt att tro något annat? Kanske. Men det finns också något sorgligt över att skandinaver utgår från att vi inte förstår varandra. Skandinavien har en i hög grad gemensam kultur och med språkförståelse går det betydligt bättre att ta till sig av grannarnas traditioner och nyskapande.
Det har funnits perioder av intresse med att föra de skandinaviska språken närmre varandra. Men istället för att utforma mer av gemensam skandinaviska i skrift och i tal har språken och förståelsen glidit ifrån varandra. Just danskan pekas ofta ut som problemet, särskilt i medier med bas i Stockholm utgår man från att lyssnarna och tittarna inte förstår danska. Och det man inte övar sig på att höra, det kommer man inte heller att förstå. Det finns absolut dialekter i Norge (dessutom både nynorsk och bokmål), Danmark, Sverige och det svenskspråkiga Finland som inte alls är lätta för alla att greppa. Men det gäller å andra sidan i väldigt hög grad också det engelska språket.
När det står allt mer klart att Nordens betydelse ökar, då borde det också göras gemensamma ansträngningar för att lyfta de skandinaviska språkens betydelse. Nordiska rådet kunde äntligen få ett tydligt uppdrag. Finland har trots allt svenska som ett av sina officiella språk och islänningar har ofta bra kunskaper i danska.
Public service-kanaler kan göra mer för att lyfta in grannländernas produktioner men också för att göra program där språken blandas. Förr fanns exempelvis musikfrågeprogrammet Kontrapunkt. Norsken, svensken och dansken är ett sådant nutida exempel (SR P1). Bron i SVT gjorde det också. Somligt, som norska serien Skam, lyckas slå genom nationsgränserna även hos ungdomarna. I skolan är det mycket som ska tryckas in, men det borde åtminstone finnas större möjligheter för elever som visar intresse för grannspråken att utvecklas i dem.
Eller så kör alla vidare på skandiengelska, lite tråkigare, lite kulturellt fattigare och lite historielöst. Men vad är det nu fönster heter på engelska? Och var kommer det ordet ifrån?
