I pyjamas flydde han från palatset i Kongo – och blev stjärna i Trelleborg

Under julhelgen 1996 befann sig den då nioårige Yannick Anzuluni hemma hos sin far i Kinshasa. På juldagen väcktes han, och tre av hans syskon. Iklädda enbart pyjamas transporterades Anzuluni-syskonen i ett militärfordon mot flygplatsen och sattes på första bästa flyg därifrån.

Ett inbördeskrig, det första Kongo-kriget, hade brutit ut. Mobutu Sese Seko, landets president sedan 1965 flydde, regimen rämnade och rebellerna kom till makten.

Vicepresidenten befann sig i tjänsten i Togo. Han såg hur rebellerna mördade de sittande politikerna i regeringen och bestämde sig för att hålla sig gömd på okänd ort.

– Nu kan jag berätta. Han befann sig i Benin mellan 1996 och 2001. Då visste ingen var han befann sig, bara vi i familjen, säger Yannick Anzuluni.

Han talar om sin far, Bembe Anzuluni. Vicepresident i Kongo under 15 års tid.

Yannick nickar mot en lagkamrat. På Västervångshallens golv drillas ett gäng tioåringar. A-lagets tisdagsträning börjar strax.

Så hur fortgår historien? Vart tog pojken i pyjamas vägen efter att ha flytt vicepresidentens palats under en mörk himmel 1996, och varför sitter han i en idrottshall i Trelleborg 2022?

Första bästa flyg från Kongo 1996 tog Yannick Anzuluni till Kanada.

– Jag var nio år gammal, klädd i pyjamas och hade aldrig sett snö innan. Det var galet, säger den nu 34-årige mannen.

Anzuluni-barnen inkvoterades på en fin privatskola. Så fort en person med kongolesisk bakgrund fick nys om släktnamnet visste alla vem fadern var.

På privatskolan valde dock Yannick att lägga locket på.

– Min klasskamrater hade ingen aning, säger han.

Det var i Kanada som basketen gjorde intåg i den unge Yannicks liv.

– För att bli bra på basket sökte jag mig till de bästa planerna. De låg i stans hårdare kvarter. Så jag växte upp där. Det var hundar överallt och folk sålde droger i varje gathörn. Min bäste väns brorsa satt inne för mord. Allt detta skedde utan att jag sa ett ord om min bakgrund. Jag bara låtsades att jag var från ”the hood”, under hela min uppväxt. Jag ljög i så många år, jag var tvingad till det för att behålla respekten, säger Yannick Anzuluni.

Åren på asfaltplanerna, bland droghandlare och herrelösa hundar lade grunden för den basketspelare Yannick Anzuluni växte upp till att bli.

Genom collegebasket i Ottawa tog han sig till Europa och spel i Finland, Tyskland, Norge och Sverige.

Det är inte första gången han berättar den här historien. Säsongen 2017, året han vann SM-guld med Luleå BC luskade Norrländska Socialdemokraten i stjärnans bakgrund.

Masterstudier i statsvetenskap lockade honom till Malmö och Pirates-tränaren Jeremy Lou lockade honom till Trelleborg och Pirates. Ett tvåårskontrakt signerades och när laget åkte ur Svenska Cupen förra helgen mot Ligalaget Södertälje stod Anzuluni för 33 av lagets 77 poäng.

Hans arv gör sig ständigt påmint, även i Trelleborg.

– Jag och min fru var på Emporia och en svart kille kom fram till mig och frågade var jag kom ifrån. När vi pratat en stund och han fick höra mitt efternamn sade han direkt: ”Är du son till Kongos tidigare vicepresident?”

Idag bor Bembe Anzuluni åter i Kongo. Efter många år i exil förändrades till politiska läget i hemlandet och Bembe kunde flytta hem. Pappa Anzuluni är över 80 år idag, men engagerar sig fortfarande politiskt.

Pandemin har skjutit upp Yannicks årliga besök i Kongo. Men inom en snar framtid ska han resa tillbaka till platsen där han behandlas som, ja, Kongos före detta vicepresidents son.

– Personligen är jag emot allt jag kommer berätta nu. Jag hatar att åka till Kongo, jag spenderar max två veckor om året där. Det är inte min livsstil, säger Yannick Anzuluni och utvecklar:

– När jag var liten hade vi hembiträde, kockar, trädgårdsmästare och vakter. Det fanns en person som enbart jobbade med att stryka våra kläder. 15 vakter med maskingevär bevakade vårt hus dygnet runt.

Han återkommer ständigt till att hans faders sätt att leva inte är hans eget, och han är kluven till att ständigt vara ”vicepresidentens son”.

– När jag växte upp reflekterade jag inte så mycket över det. Men jag kom till en punkt där jag tänkte: ”Kom igen, jag är Yannick.” Vart jag än tar vägen så slutar det alltid med att jag behöver prata om min pappa.

– Första gången någon kände igen mig och frågade om jag var Yannick Anzuluni, basketspelaren, blev jag överlycklig, säger han.

Han har själv inga tankar på att ge sig in i politiken:

– Jag är en för bra människa, och jag har sett hur det går till bakom kulisserna, säger han med ett skratt.