Lars Thulin: På en bra fest lämnar man civilisationen i sticket

Detta i ett land som är strängt katolskt. Det förklarar förstås behovet av att släppa loss. En bra fest är alltid en pysventil från det vardagliga trycket, och blir man förskräckt inför kostnader, den hisnande potentialen för dagen-efter-Ågren och extensiva materiella skador, så ska man betänka vad det hade kostat om folk aldrig hade fått festa.

Jag har varit på massor av festivaler, och dessutom rest en del. Jorden runt, faktiskt. Men tyvärr är det så mycket man missar, inte minst i festivalväg.

På Nya Zeeland finns exempelvis ett fantastiskt museum som heter The World Of Wearable Art – bärbar konst. Där ”garderoben” sys av alla tänkbara material, några otänkbara plus en hel del fullständigt uteslutna. Av detta görs undersköna men fullblodsopraktiska skapelser som enorma Kafka-skalbaggar i trä eller svetsade kostymer som ur ”kläder efter väder”-aspekt nog kräver en resa till gasplaneten Saturnus.

Min favorit var jackan av glänsande metallrör och ekrar som gick att vika ut, haka ihop och, lugnt visslande, cykla iväg på. Praktiskt men inte pråligt.

En gång om året, i skiftet september-oktober, hålls en festival där klädskapare från 40 länder släpper alla hämningar och ”lilla svarta”-ideal. Det kalaset ska jag besöka. Så fort bara chefredaktören godkänner resebudgeten.

Så här års känner man sig lite färglös. Jag vet botemedlet: den indiska festen ”holi”, där man kastar färgpulver på varann. Hur kul verkar inte det? Holi shit! Färg i håret, färg på kläderna, nyfiket gul, rosor på kind. Färgskalan följer sitt eget symbolspråk: rött för kärlek och fruktsamhet, grönt för nya begynnelser. Ser du någon som går runt svartpudrad från topp till tå så betyder det däremot inget särskilt. Bara att sotaren är på väg hem och för en gångs skull smälter in perfekt.

En fest jag däremot gärna undviker är tjurrusningen i Pamplona. Ska det kallas mod det, att släppa tjurar lösa på gatorna – och sen springa?

En annan spansk festival som ger mig tydlig JOMO – joy of missing out – är den där de samlar typ 40 ton tomater och kastar på varann. Tomater ska ligga i såser eller sallader. De är icke för utvärtes bruk. Basta!

Komedifestivalen Edinburgh Fringe i augusti har jag förvisso varit på, men det minskar inte precis lusten att åka dit. Då var jag en spontan tågluffare som kom till den skotska huvudstaden utan att riktigt veta vad som väntade. Det som väntade var en hel stad myllrande av stand-up, gatuteater och komedishower av yppersta klass, från minsta pub till slott och gamla kyrkor. De har vältränade skrattmuskler i Edinburgh. Ändå måste festivalen begränsas till tre veckor. Annars skrattar folk ihjäl sig.

Sedan har du Burning Man som ger ordet ”ökenfest” nya dimensioner. En enorm by av flummig låt gå-galenskap och barnförbjudna psykedeliska visioner byggs mitt ute i sandstormiga Arizonaöknen, för att existera blott en vecka i slutet av augusti.

På Burning Man lämnar man civilisationen i sticket, både fysiskt och mentalt, för att stolpa runt förklädd som en vilsegången statist från en Mad Max-film. Åka får man bara göra i specialbyggda fordon med formen av trollsländor eller eldsprutande drakar. Sista kvällen bränns den gigantiska trästatyn som gett festivalen dess namn.

Människans talang för att skapa och bygga, och sedan lika talangfullt bränna ner och ödelägga behöver ingen tydligare metafor.

Ja, och så finns ju Palmfestivalen i Trelleborg också. Men mer om det en annan gång.