Rugbyrenässans i Trelleborg – då saknas gravid landslagsstjärna

Det är september 2023 och de flesta anar att det är något lömskt med Frida Nilssons knäskada. Uthalven från Pingvin spelar alltid, även om hon skulle vara småskadad, och när det drar ihop sig till slutspel finns det inget i världen som stoppar henne.

Nu är det slutspel och Frida Nilsson spelar inte.

De allra närmaste vet vad det handlar om, tränaren likaså.

Frida Nilsson är gravid.

Knäskadan är en vit lögn, som ändå har en viss grad av sanning.

– Jag hade ju faktiskt vridit mitt knä när vi spelade i Köpenhamn, men det var ju inte så illa. Jag bara körde vidare på det. Det har varit svårt att spela skadad när man inte är skadad, säger hon.

I april 2024 är det länge sedan Frida Nilsson behövde prata om sin knäskada. Om en knapp månad ska hon föda sitt första barn, en dotter. Namnet är bestämt men än så länge hemligt.

Samtidigt går rugbyn mot en renässans i Trelleborg, efter några år av kringflackande hemlöshet och sviktande intresse. En ny stadion är byggd och nu ska den invigas med landskamper – så var det i alla fall tänkt. När våren tvekade blev det spel på Östervångsstadion istället. Herrlandslaget besegrade Ukraina i lördags, och nu är det damlandslaget som ska möta Spanien kommande lördag.

Frida Nilsson har spelat mängder av landskamper genom åren, men aldrig någon i Trelleborg. Den drömmen får vänta.

– Jätteroligt att det har kommit hit, det blir en nystart för klubben. Men det kommer nog att känns lite tungt att inte spela matchen, eller – det vet jag att det kommer att göra, säger Frida Nilsson, som istället kommer att vara lagledare för det blågula landslaget på lördag.

Som mångårig landslagsspelare i både sjumanna- och 15-mannalandslaget är hon en rugbyambassadör i Trelleborg. Förhållandet till sporten har utvecklats till en livslång kärlek.

– Jag har väl hittat det jag är bra på. Det har hjälpt mig att vara i ett idrottsliv, att hitta andra som älskar det lika mycket som en själv.

Om jag säger rugby, vad tänker du då?

– Mitt liv. Det låter kanske lite hemskt, men det är en väldigt stor del av mitt liv. Jag känner glädje, kärlek – min andra familj. Det har varit mitt allt i så många år. Inte bara i mitt, i mina föräldrars liv också.

Mamma Camilla och pappa Fredrik har ingen rugbybakgrund, men missar inga matcher när Frida spelar. När klubblagssäsongen är slut i oktober tar landslagsmatcherna vid. Landslagsuppdragen fortsätter tidigt på våren och återkommer på sommaren.

Det är rugby året om. Så höll det på fram till tidigt i höstas.

När hon blev gravid var hon bättre än någonsin. De senaste åren har Frida Nilsson utvecklats, tränat hårdare, tränat smartare, blivit starkare mentalt och tagit för sig mer på planen.

Det började med att hon tappade sugen under pandemin. Coronan satte stopp för varje tackling och varje klunga. Då funderade Frida över sitt rugbyliv. Hon pausade landslaget, visste inte riktigt vad hon ville och tyckte inte att hon kom någonstans.

Hon har alltid älskat kontakten, det hårda och det tuffa i rugbyn som försvann med restriktionerna.

– Vår tränare slutade, vi tappade många tjejer, fick inte spela några matcher, fick knappt träna. Jag tänkte att det finns kanske mer att göra i livet än att spela rugby. Men nej… Jag behövde den pausen.

Efter ett tag tog istället hon kontakt med dåvarande förbundskaptenen Claire Cruikshank, berättade att hon ville komma tillbaka till landslaget och frågade hur hon skulle göra för att ta sig dit.

Frida Nilsson tog hjälp av landslagets fystränare, fick en planering och hittade en rutin med träning, vila och mat.

– Det slutade med att jag ville testa igen. Sedan visste jag inte att det skulle gå så här bra. Hade de inte varit så välkomnade, så hjälpande, så hade jag nog inte klarat det. Och mina föräldrar – de stöttar alltid.

Vad är det som gör att du blivit en bättre spelare?

– Jag tittar mer på rugby, jag försöker lära mig av mina misstag. Jag har blivit lite mer taktisk, jag vågar ta beslut, även i landslaget. Innan har det varit så att andra kan ta besluten åt mig, nu bestämmer jag själv, ibland också vad andra ska göra. Det krävs ju med tanke på de positioner jag spelar på.

– Det har varit jättemycket mentalt, men det handlar nog också om att jag har blivit mycket säkrare på mig själv; vad jag kan och vad jag vill.

2023 spelade hon EM och OS-kval, men nu handlar vardagen om annat. Hon och sambon Markus har köpt ett radhus. Och snart kommer dottern.

– Det känns bra. Nu måste jag växa upp på riktigt, konstaterar hon.

Frida Nilsson stillar sin rugbyabstinens med att vara Pingvins lagledare.

Hon tränar fem till sex dagar i veckan fortfarande, fyra styrkepass och två konditionspass. Att hon ska tillbaka till rugbyplanen är en självklarhet. Målet är att hon ska spela slutspel med Skånelaget i höst och att kunna spela med landslaget i slutet av året.

Tidigare i karriären har hon spelat rugby på Irland under två perioder. För några år sedan var hon på väg utomlands igen.

– Jag var sugen på att åka till England, hade kontakt med en tränare och så. Sedan hittade jag kärleken. Det blev ju bra ändå, säger hon och skrattar.

– Jag klarar mig med Pingvin, tillägger hon.

Det som utvecklades till en rugbypassion hade svårt att få fäste i starten. Frida Nilsson minns när hennes klasskompis tog henne med till sin första träning.

– Jag var livrädd. Jag höll på med simning då så det var ju rätt stor skillnad. Jag trodde inte att jag skulle komma tillbaka när jag åkte därifrån, men det gjorde jag, lite till och från.

Efter ett tag blev det mer till än från. Och 2011 klev hon upp från simbassängen för gott, när hon tog plats i Pingvins damlag.

Vad var det som gjorde att du stannade kvar i rugbyn?

– Jag tror det var alla lagkompisar. Jag kom från simningen, där man är mycket själv. Det här var något annat, man hjälptes åt.

Där den gamla Pilevallen låg ligger numera Frida Nilssons arbetsplats, Engelska skolan, där hon jobbar som barnskötare.

Frida har tagit dit en rugbyboll, men fotbollarna är fler och används flitigare. Hon berättar att ingen av barnen tror att hon spelar rugby, eftersom hon inte riktigt passar in i den förutfattade bilden av hur en rugbyspelare ska se ut.

De som tvivlar får tyvärr inte se Frida spela på lördag heller, när Sverige möter Spanien på Östervångsstadion.

– Men jag hoppas nu med den nya rugbyarenan att det inte är sista chansen. Jag får väl fortsätta spela fram tills jag har spelat en landskamp här i Trelleborg.

Vad drömmer du om just nu?

– Att kunna få ihop familjeliv, rugbyliv, landslag... Att fortfarande kunna utvecklas som rugbyspelare och bli bättre än där jag var när jag slutade. Jag brukar säga att jag gör min svåraste satsning just nu. Nu är det någon annan också att ta hänsyn till, det är fler som ska in, säger Frida Nilsson.