"Hon har någon mental styrka att lyfta sig”

På onsdagen började VM i handboll i Spanien. Den svenska truppen har flugit till Torrevieja och spelar första matchen mot Uzbekistan på fredagen. Med i den svenska truppen är Clara Lerby, 22 år, från Trelleborg.

Att en handbollsspelare från Trelleborg når hela vägen till A-landslaget är ytterst sällsynt.

Sven-Åke Frick gjorde 65 landskamper på 1970-talet och Andreas Nilsson har gjort 142 landskamper från 2010 och framåt.

Nu är det Clara Lerbys tur. Landslagsdebuten gjorde hon mot Island den 7 oktober och nu väntar hennes första mästerskap – VM.

Hur hamnade hon där? TA-sporten har bollat den frågan med Stefan Simonsson och Fredrik Lindahl, Clara Lerbys ungdomstränare, först i IFK Trelleborg, sedan i Trelleborg HBK. Det var till deras lag hon kom för att börja spela handboll, någon gång under våren 2007.

Clara Lerby, född 1999, var ett år yngre än de flesta av sina lagkamrater. Någon exceptionell talang märktes inte under de tidiga åren, men en sak stack ut. Passionen, energin och glädjen fanns med från början.

Fredrik Lindahl berättar om en minihandbollsturnering i Kävlinge våren 2007.

– Clara gjorde mål och blev glad. Men hon blev inte bara glad, hon var rätt energifylld och snabb redan då. Hon sprang runt hela planen och gjorde high five med domaren, motspelarna och medspelarna. Den glädjen liksom... Den viljan att prestera fanns där redan då.

– När jag såg henne göra landslagsdebut mot Island nu i oktober... Det var liksom samma iver att visa vad hon gick för.

Är ni överraskade över att Clara Lerby spelar VM?

– Lite överraskad får man nog säga. Jag hade inte tänkt landslaget redan, hon har ju haft otur med skador och så. Jag är inte överraskad att hon är elitseriespelare. Men för att ta sig till landslaget ska man ha rätt tajming, rätt saker ska hända vid rätt tillfälle, säger Stefan Simonsson.

– Om du hade ställt frågan om jag hade förväntat mig att hon skulle spela i landslaget, så hade jag inte svarat ja. Men jag är inte heller överraskad, potentialen fanns där. Jag tror att de flesta som har sett Clara spela i någon idrott ser potentialen i henne, resonerar Fredrik Lindahl.

En ung Clara Lerby lyste när hon spelade handboll, men någon blivande stjärna gick inte att skåda, i alla fall inte på ett tydligt sätt.

– Utmärkande när hon var liten var energin och drivet. Och att hon var så snabb, säger Stefan Simonsson.

– Första åren var hon inte dominant på något vis, vi hade andra tjejer som var mycket mer dominanta, säger Fredrik Lindahl.

Fredrik Lindahl och Stefan Simonsson hade handbollsförflutet, men att träna barn och ungdomar var något nytt. Båda gick ledarutbildning på Skånes handbollsförbund, en utbildning de prisar än i dag. Laget de tränade, IFK:s F98:or, höll till i den gamla gymnastikhallen på gymnasiet och bestod till en början bara av ett fåtal spelare. Men rekryteringen gick snabbt och laget växte. Stefan Simonsson lyfter fram IFK-ledaren Lars Mårtenssons arbete med att vara ute i skolorna och prata handboll och bjuda in till provträningar.

Efter några år blev det flytt till Fågelbäcksskolan, till Köpinge och till Söderslättshallen.

IFK blev HBK 2010 och HBK:s F98 var bra, inte bland de bästa i Sverige, men de höll en nivå som gjorde att man blev inbjuden till turneringar i Stockholm och Eskilstuna där man fick möta några av de bästa lagen i landet.

Truppen var stor, som mest över 30 spelare, vilket gjorde att man spelade med två lag. Filosofin var att alla skulle få vara med. Mark Potter och Patrik Riis var ledare som tillkom under resans gång. Fredrik Lindahl och Stefan Simonsson berättar att man också hade turen att ha många föräldrar som engagerade sig.

I tolvårsåldern började laget med fystränig en gång i veckan utan boll, för att vänja spelarna när handbollen blev allt mer fysisk.

– I den här gruppen hade vi en elva, tolv tjejer som hade väldigt hög träningsnärvaro, de verkade gillade den här träningen. Det var också för att vänja dem lite vid den typen av träning, berättar Stefan Simonsson.

Clara Lerby tillhörde den träningsdedikerade gruppen. Hennes talang blommade upp några år senare, när hon blev uttagen i Skånelaget och gjorde massor av mål när Skåne vann Sverigecupen i Katrineholm. Den säsongen, när hon var 14-15 år, hände det mycket.

– Hon tog många kliv. Det gick fort jämfört med de andra. Hon kom väl i fatt lite fysiskt, fick spela i Skånelaget, fick självförtroende, fick en mer dominerande roll i vårt lag, säger Stefan Simonsson.

– Jag tror nog att det var väldigt lyckosamt för Clara att få spela med tjejer som är ett år äldre. Hon triggas av utmaningar. Då fick hon vara med i en grupp där det fanns många duktiga tjejer, som hon hela tiden fick jaga lite grann, säger Fredrik Lindahl.

Hösten 2015 flyttade Clara Lerby för att gå på riksidrottsgymnasiet i Göteborg. Det lag Clara lämnade fanns kvar en säsong till och spelade i junior-SM. Sedan spreds spelarna. Några slutade, några valde en annan klubb och några gick vidare till seniorhandbollen.

– Det var ändå rätt många som provade på seniorhandboll. Det är nog en sju, åtta stycken som har spelat seniorhandboll. Utöver Clara då, säger Fredrik Lindahl.

Stefan Simonsson vet två spelare som spelar fortfarande: Klara Almgren och Linnea Hye-Knudsen.

Efter flytten till Göteborg valde Clara Lerby bort spel i storklubben Sävehof för att istället spela i Kungälv, där tidigare förbundskaptenen Per Johansson var verksam. Kungälv låg då i allsvenskan och med Clara i laget gick laget upp i SHE. Successivt fick kantspelaren från Trelleborg allt mer speltid och växte ut till en ledande spelare. Som en etablerad SHE-spelare flyttade hon hem till Skåne och spel i Lugi 2019.

– Det räcker inte bara att vara en duktig spelare, man måste göra saker i rätt ordning, att hitta rätt miljö för att utvecklas. Där har Clara, och hennes föräldrar, gjort kloka beslut, säger Fredrik Lindahl.

Hur stor del har ni i att Clara Lerby spelar VM i dag?

– Jag sa redan när hon flyttade till Göteborg att vi har åtminstone inte förstört hennes möjligheter. Ungefär så typ. Vi gav henne chansen i alla fall, vi förstörde inte hennes chanser, säger Fredrik Lindahl.

– I så fall är det väl att vi rekryterade tillräckligt många spelare för att få ihop ett lag som höll de här åren, så att hon stannade kvar i sporten, säger Stefan Simonsson.

Stefan Simonsson och Fredrik Lindahl har ingen kontakt med Clara Lerby i dag. Men de följer henne förstås. Och självklart ska de titta på VM.

Stefan Simonsson räknar inte med att Clara Lerby tar någon nyckelroll i sitt första VM, men räknar med att hon tar chansen om och när hon får den.

Fredrik Lindahl är inne på samma spår, och lyfter i sammanhanget fram ännu en egenskap som tagit Clara Lerby till toppen: förmågan att lyfta sig när omgivningen kräver det.

– Hon har någon mental styrka att lyfta sig. Den delen såg inte jag förrän hon var 14-15 år, då blev det tydligt. När kraven runtomkring kräver att hon lyfter sig ett snäpp så gjorde hon det. Sedan när hon hamnar i nästa miljö, så lyfter hon sig lite till. Den egenskapen är få förunnat.

För att prestera på VM krävs att lyfta sig ytterligare.

– Följer hon det mönstret hon har gjort hittills så gör hon det. Det finns ingen anledning och tro att det skulle ändra sig nu. Hon kommer kanske inte att få så jättemycket speltid, men de inhopp hon får gäller det att vara med, för det kommer att gå undan. Det skulle inte förvåna mig om hon kommer in och gör skillnad. Hon har gjort det förr, säger Fredrik Lindahl.