Lars Thulin: Vem vågar ta tåget till Malmö under Eurovisionveckan?
Har ni hunnit besöka Malmö i dagarna? För att trängas med Eurovisionturister på tåget mellan Hyllie och Triangeln, flanera längs regnbågsbron ”Eurovision Street” till ”Eurovision Village” i Folkets park och uppleva folkfesten. De grälla selfieportalerna. Trängseln. Kravallavspärrningarna. Poliserna. Visitationerna. Krypskyttarna (allvar, alltså). Polishundarna med skottsäker paljettväst (okej, jag hittade på det där).
Hos många sydskåningar har den initiala glädjen över festen, möjligheten att hyra ut sin lägenhet till ohemult ockerpris och framför allt att få blåsa en salivstänkande ful-tunga mot stockholmarna, förbytts närmast i skräck.
Skräck för terrorattentat i spåren av kriget i Gaza och Israels medverkan i Eurovision. Skräck för att kanske tvingas prata känslor med fulla tyska schlagerfans. Skräck för att inte kunna gå och handla utan att mötas av en kassörska som försöker dölja sin småbarnströttma bakom en rosa fjäderboa och ett lager glittersmink.
”Plötsligt framstår det som så mycket klarare varför vi själva skickar ett par norrmän till ESC. Det är en ren säkerhetsåtgärd.”Lars Thulin
Jag menar, egentligen passar det oss trygghetsknarkande och comfort zone-pinkande svenskar rätt dåligt att ha sådana här jätteevenemang i knät. I teorin, ja. Och att besöka dem, visst.
Men att behöva leva och bo i det? Plötsligt får man en vag sympati för de boende i Rom, Venedig, Paris och andra överexploaterade turistfällor som regelbundet tvingas se sina gator invaderas av horder av rödsolbrända och halvlulliga barbarer. Ja, det är ju vi då.
Ge oss gärna en fläkt av den stora världen. Då och då, när vi öppnar fönstret. Men gud, gör oss inte till en del av den.
Egentligen kunde jag bry mig mindre. Musikaliskt är ESC snyggt inplastad snabbmat, färdigtuggad och steroidpumpad med tomma hit-kalorier, in genom ena örat, ut genom rumpan. Det är bara knasbollarna man minns, plus de lätt räknade undantag som gör sin egen grej och gör den bra.
Jag vet, jag är ju en tråkmåns nu. Eller traderöv, på ren skånska. Visst är det väl kul med lite party?
Jo, men inte när den blir ett belägringstillstånd. Och en otäck påminnelse om att allt inte står rätt till i världen. Lessen att skrämma er, barn, men folk är inte såna kärleksapostlar och såta vänner som de gärna låtsas i en schlagertext.
Lite synd är det om SVT, som inte kan göra annat än lyda order. Det är EBU, European Broadcasting Union, som skriver reglerna. Att de bannar ryssarna från att ställa upp för att de bär sig ruttet åt mot våra kompisar ukrainarna, men släpper igenom Israel som helt uppenbart för krig mot sin egen befolkning, det är hyckleri.
Ja, det är dumt att blanda underhållning och politik. Men det är också dumt att låta bli.
Samtidigt ska man inte glömma att det inte är folk som för krig. Det är regimer, med politiska agendor. Skomakaren på hörnet har sällan någon politisk agenda. Åtminstone hoppas jag inte det.
Folk i allmänhet vill gärna förbrödras och falla i varandras armar och skråla schlagerdängor. Till och med vi svenskar, när vi fått lite innanför glittervästen.
Lite fint var det att svenskt artistliv ställde sig upp och protesterade: vi tänker inte vara med och leka på de premisserna. Avhoppen har haglat som på Berlinmurens tid: artister som Titiyo, Magnus Carlsson, Dotter och andra.
Men vi kan alltid trösta oss med svenska storstjärnor som… Herreys! Arvingarna! La… Gunilla? Don’t get me started on La Gunilla. Ja, ni ser: folk som inte har tillstymmelse till cred och därmed absolut inget att förlora.
Plötsligt framstår det som så mycket klarare varför vi själva skickar ett par norrmän till ESC. Det är en ren säkerhetsåtgärd. Självbevarelsedrift. En gång må väl vara hänt. Kanske till och med två. Men det kan banne mig inte bli en vana.