Lars Thulin: Har ni träffat Konstiga Farbrorn i tysta kupén?
Som gammal nattuggla har jag aldrig sett tjusningen hos förmiddagar. Jag stannar glatt uppe till långt efter midnatt, och måste tvingas i säng med skarpa reprimander. Som jag bara kan utdela själv, och vem lyssnar på mig? Inte jag, uppenbarligen.
Men att lägga sig sent och gå upp tidigt, det straffar sig. De morgonpigga, däremot, belönas alltid. Dem fjäskar vi för och bygger tidtabeller kring, liksom uppfattningar om vandel och moral. Att ”morgon” kan infalla innan solen ens gått upp är det ingen som ifrågasätter.
Så någon gång under dagen måste jag ha en dos skönhetssömn. Annars blir det sannerligen inte vackert, någonting.
Får jag inte min tupplur så finns risken att… jag blir kinkig. Läs den meningen en gång till, men med röst av Arnold Schwarzenegger eller Bruce ”Hulken” Banner. ”Ni skulle inte tycka om mig när jag är kinkig.”
För då tar jag några kliv nedåt på evolutionsstegen och förvandlas. Till något med svans. Och ett kanske lite överdrivet intresse för bananer.
På Pågatåget hem går jag till tysta kupén för en lur. Där har jag blivit en sådan visa att okända människor flyttar sig från de rymligare sätena och säger: ”Du vill kanske sträcka ut dig lite?”
”Oj”, säger jag förvånat. ”Ja, faktum är att jag brukar ta mig en lur på…”
”Ja, jag vet”, avbryter främlingen och sätter sig i ett hörn.
Vilket får mig att undra om jag snarkar mycket, där i tysta kupén.
”Jag har inget emot att kallas Konstiga Farbrorn. Tvärtom, jag vill äga varumärket.”Lars Thulin
Men. Det finns många, även vuxna, som betraktar tysta kupén som ett praktiskt, privat samtalsbås. Och av någon anledning är det de som klagar som man fryner på näsan åt. Jag antar att pratmakarna är morgonmänniskor och alltså höjda över all misstanke.
Vaneförbrytarna är förstås tonåringar. De sätter sig i grupper med sina telefoner, spelar upp gapiga filmer och skrattar sina små rumpor av sig (LMAO) åt katter med Hitlermustasch.
Tonårstjejer har gärna ett brådskande ämne, typ något som hänt mellan en kompis och hennes ”span”, som måste avhandlas. Det vill man ju inte göra när alla lyssnar. Bättre då med tysta kupén.
Jag lovar, hade det inte stått en massa stolar där inne så hade tysta kupén dagligen varit skådeplats för rejvpartyn, 24-timmars-LAN, vampyrlajv och kvällskurser i lindy hop för enbenta. Kanske samtidigt.
Det är då jag förvandlas. Till en Mr Hyde. Ett orakat ansikte som plötsligt dyker upp mellan sätena. Eller lutar sig långt in i den personliga komfortzonen och stirrar. Konstiga Farbrorn. Tänk Jack Nicholson i ”The Shining”.
”Vilken trevlig konferens ni har”, kanske jag säger, släpigt och med lite, lite för uppspärrade ögon. ”Gör det något om jag lyssnar? Det dämpar rösterna i mitt huvud.”
Handen på hjärtat, vem skulle du ta hänsyn till? Artiga Arthur som ber snällt? Eller Konstiga Farbrorn som verkar ha flera konversationer i gång samtidigt – och ingen av dem med någon synlig person?
Jag har inget emot att kallas Konstiga Farbrorn. Tvärtom, jag vill äga varumärket. Det finns mycket att vinna på att bli en vandringssägen bland Söderslätts ungdomar. En omsusad, oberäknelig fantom. ”Jag hörde att han ryckte mobilen från en kille och tuggade sönder den.”
Det är så klart inte sant. På sin höjd att det blev lätta bitmärken.
”Oh my GAAD, träffade ni Konstiga Farbrorn? Finns han på riktigt? Alltså i fortsättningen tänker jag stå nära tågdörrarna så man kan komma ut snabbt.”
Då sluter jag ögonen och spinner som en katt som just puttat ner saltkaret på golvet. Och sen pepparkaret med, bara för att. Konstiga Farbrorns jobb här är gjort.
