Frustration i Pingvin – ungdomarna har flytt från rugbyn

Sedan Pingvin lämnade Pilevallen i maj 2021 har ungdomarna flytt från rugbyn. Enligt ordförande Daniel Sörensson har antalet ungdomsspelare i Pingvin gått från ett hundratal till under 30.

– Tappar du barn och ungdomar så tappar du föräldrarna och alla de ideella krafterna. Det utarmar föreningen på många plan, säger Daniel Sörensson.

Inför säsongen 2019 gjorde klubben en storsatsning genom att anställa en ungdomsansvarig när australiern Karl Savimaki kom till Trelleborg, närmast med rugbyjobb i USA och Tyskland bakom sig.

Målet var att få fler unga att spela rugby och att utveckla de spelare som redan fanns i klubben. Ett annat uppdrag var att utbilda Pingvins egna ungdomstränare och ledare.

Mycket pekade åt rätt håll det första året.

Sedan kom pandemin och därefter kom ett långvarigt tillstånd av hemlöshet, ett tillstånd som fortfarande är bestående.

Istället för fler spelare på ungdomssidan har det blivit färre.

– Det var inte Covid som dödade oss. Vi förlorade många spelare i 14, - 16- och 18-årslagen på grund av Covid, men vi växte faktiskt i 8-, 10- och 12-årslagen. Men när vi lämnade Pilevallen förlorade vi hälften av dem direkt. Sedan har det minskat successivt. Vi är tillbaka på ruta ett, berättar Karl Savimaki.

Pingvin står nu inför sin tredje säsong där seniorerna spelar och tränar i Gylle. Ungdomarna har fram till den här säsongen hållit till på gräsytorna vid Söderslättshallen.

Men från och med den här veckan har ungdomsverksamheten utomhus flyttat till en gräsplätt på Fagerängen.

– Det har varit frustrerande. Vi är tacksamma att vi har fått vara på planerna vid Söderslättshallen, men det är svårt att bygga en ungdomsverksamhet bredvid 300 barn som spelar fotboll. Särskilt när barn kommer för att prova och de ser att deras kompisar är där och spelar fotboll. Då vill de också spela fotboll, säger Karl Savimaki.

Från och med den här veckan tränar Pingvins ungdomar på en något ojämn gräsplan, utan toaletter i närheten och inget förråd för klubben att förvara saker i.

– Planen här är inte ideal, men det är skönt att vi har vår egen yta åtminstone, säger Karl Savimaki.

– Men vi behöver vår egen arena, säger han i nästa andetag.

På gräsytan på Fagerängen är det mycket lek och mycket kontakt. Glädjen att äntligen få komma ut på gräs och tacklas efter en lång inomhussäsong är påtaglig.

En dedikerad samling unga spelare tränar tillsammans, en åldersmässig blandning mellan 8-14 år.

Rugbyn bygger mycket på gemenskap vid sidan av planen, något som inte har gått att upprätthålla när klubbens olika lag tränar på olika ställen.

– Vad vi saknar mest är ett klubbhus, där vi kan samlas och socialisera. Ungdomarna kan titta på när seniorerna tränar och seniorerna kan hjälpa ungdomarna. Vi har förlorat den identiteten. Vi är i en övergångsperiod och den är tuff, berättar Karl Savimaki.

Rugbyintresset hos de unga har falnat, men på sina håll brinner lågan fortfarande. Förhoppningen är att den ska ta fyr ordentligt när den nya arenan är klar.

– Jag hoppas på en kraftfull nystart nästa år när vi kommer till vår nya arena, en ny miljö. Som Daniel [Sörensson] brukar kalla det: Pingvin 2.0, säger Karl Savimaki.

Långt om länge är spaden i jorden och Pingvins nya hem håller på att byggas intill Ymorvallen. Turerna har varit många och långa både före och efter att Pingvin lämnade Pilevallen. Enligt det senaste budet ska den nya rugbyarenan vara spelbar till säsongen 2024.

När Pingvin lämnade Pilevallen lämnad också alla ungdomar från Fagerängsområdet. Kanske kan några av dem hitta tillbaka till rugbyn nu.

Ordförande Daniel Sörensson är orolig för de glapp som redan har uppstått på ungdomssidan, glapp som inom några år kommer att märkas också på seniorsidan.

– Vi har gjort en satsning på barn- och ungdomsrugbyn vilket i sig är tur, för annars hade vi nog redan varit borta på ungdomssidan. Men det är en tuff ekonomisk verklighet för oss nu när vi inte har samma inkomster och inte samma möjligheter. Det är en tuff tillvaro, vi får kämpa för varenda krona och för varenda medlem i föreningen, säger Daniel Sörensson.

Förhoppningen är förstås att de rugbydrömmar som odlas på Fagerängen ska följa med och slå rot på den nya arenan om ett år.