Lars Thulin: En allergichock av det behagliga slaget
Jag borde så klart inte ropa hej. Jag borde inte jinxa det här. Men det verkar faktiskt som om jag äntligen, äntligen upptäckt något som är bra med att bli äldre. Man kan nämligen växa ifrån sina allergier. Om man sköter sig, är snäll mot barn, aldrig svär på söndagar och så vidare. Åtminstone tror jag att det är så det går till.
Det är coolt att ha allergier. Låt oss slå fast detta först. Man bör ha minst en. Som en ”conversation piece” om inte annat.
Man är tvungen att dra den slutsatsen, om man som jag gått runt i 40 år och nyst som en igelkott i ett mjölförråd. Naturen försöker ständigt att döda dig och reclaima vad den anser vara illa förvaltade proteiner. Och det märks allra tydligast i våra överkänsligheter.
Min bästa konversationsallergi är undulat. Herregud, vem går och blir allergisk mot undulater? Ja, jag kanske. Som aldrig ägt en. Otroligt coolt.
Jag anade oråd – eller säger man råd, när det handlar om något positivt? Jag anade råd i våras, när jag som vanligt började profylaxmedicinera. Man vill ju inte stå där sen, mitt i pollenexplosionen, med skägget i brevlådan. Det är ju jättejobbigt om man samtidigt nyser.
Jag märkte snart att folk runt omkring mig – nästan var tredje svensk lär vara allergisk mot något så harmlöst som gräs – som vanligt kämpade i skyttegravarna. Medan pollenbombarna – vilka som bekant är mycket små gröna män, som far runt i propellerplan av mikroskopisk storlek och prickar folks näsborrar med pollenkonfetti – verkade ha missat mig i år.
”Naturen försöker ständigt att döda dig och reclaima vad den anser vara illa förvaltade proteiner. Och det märks allra tydligast i våra överkänsligheter.”Lars Thulin
För säkerhets skull medicinerade jag ändå en smula. När som helst upptäcker de mig. Det har blivit något fel med leveransen bara, tänkte jag, van vid Postnords nya servicenivåer.
Men inget hände. Mitt i juli lade jag, mot bättre vetande, helt ner medicineringen. Och andades ut. Samt in. Som om inget vore enklare. Ett plågoris som piskat mig sedan tonåren verkade vara mirakulöst borta med vinden. Som ju varit en avgörande del av problemet.
Innebär det här att jag plötsligt blivit ocool? Naturligtvis inte. Nu är jag ju en överlevare.
Dessutom har jag testat mig fram som en kamikazepilot, för att se var gränserna går. Jag har ju även gott om födoallergier, först och främst stenfrukter. Alltså i stort sett alla frukter som växer i en vanlig svensk trädgård.
När folk mumsat äpplen, päron, körsbär och plommon har jag bara kunnat se på. Med anklagande blick, naturligtvis; varför låta andra njuta ohämmat när man kan ge dem dåligt samvete?
Hasselnöten var nog värst. Men nu har jag testat ett schweizernöt, till och med en 88:an, min favoritglass på 70-talet. Med utmärkt resultat.
Nu har jag förstås aldrig varit dödsallergisk. Aldrig behövt smyga runt med sprutor, så där som många gör. Vissa allergiker med.
Det är mest att det börjat klia i svalget och på tungan. Om jag ändå fortsatt mumsa så har det uppstått svullnader i munnen och på läpparna. Fast inte riktigt så där som tjejer gör frivilligt nuförtiden, när de skaffar sig ankmun. Ett lite sorgligt symptom på skeva skönhetsideal som blivit obegripligt populärt. Och inte bara bland ankor.
Hur som helst: allergierna tycks ha flytt sin kos. Föreställ er revolutionen. Jag är frigiven! Har fått mina somrar tillbaka. Luften känns lätt att andas. Som alpluft på syrgastub.
Håll nu bara tummarna för att jag fortfarande är allergisk mot undulater.
PS. Den här krönikan kan innehålla spår av nötter. Men vem bryr sig.
