Lars Thulin: Vi blir allt fler, vi som är en på miljonen
Även om jag skulle vara en på miljarden, vilket vore nästan väldigt unikt, så är vi ändå totalt åtta snubbar där en ann är så god som en ann. På pricken.
På tal om på pricken, så lär statistiker ha räknat ut att en miljard variationer är ungefär vad våra ansiktsdrag tillåter. Det finns alltså minst sju-åtta personer där ute som ser ut som du. Exakt. Tänk vad mycket pengar ni skulle kunna spara på att dela på samma körkort.
Men låt oss för ett ögonblick leka med tanken på att en mindre svensk stad på runt 8000 invånare – Fisksätra exempelvis – utgjordes helt och hållet av mig. Och mina 7999 klonade kopior.
På alla samhällets poster, höga som låga, är det bara jag, jag, jag. En orgie i självförhärligande. Och samtidigt paradoxalt genomsyrat av smurflik kollektivanda.
I vår beslutande församling kliver jag upp i talarstolen och hävdar förnumstigt att ”det är viktigt att vi låter individens behov styra”. Med tillägget ”särskilt när de nu råkar sammanfalla med kollektivets”. Varpå följer en rad talare från AVP – Allas vårt parti – för att inflika saker som ”håller med föregående talare” samt ”jag kunde inte sagt det bättre själv – alltså seriöst”. Ni har inte på allvar upplevt begreppet ”rörande överens” förrän ni besökt Thulins Fisksätra.
Vi skulle inte bara kunna bemanna ett helt eget fotbollslag, vi skulle vara en hel jämrans korpfotbollsserie. Där lagen alltid var absolut jämnstarka och matcherna jämt slutade 0-0. Inte minst för att ingen av spelarna egentligen är ett förbaskat dugg intresserad av fotboll.
”Jag är en på miljonen – eller vi, då – och det är ändå rätt speciellt. Om jag för ett ögonblick bortser från att alla ni andra är precis lika unika.”Lars Thulin
I skolan, däremot, kunde det bli en del tjafs. ”Kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna” kunde exempelvis mitt magister-jag försöka med. ”Vet vi väl” skulle vi andra svara i kör. Väl förtrogna med Pythagoras sats, och lugnt förvissade om att magistern inte har minsta hum om vad i all världen vi ska med den till.
Diskussionerna på krogen skulle heller inte vara så givande. Jag har ju hört alla historier förut. Och alla försöker lika tröttsamt manövrera för att någon annan ska betala den här rundan öl.
Annars skulle vi i mitt Fisksätra vara löjligt överens om det mesta. Kanske blir det något smågräl ibland, i betydelselösa frågor där man gärna velar. Typ vilken mat är du sugen på, eller ska vi gå till höger eller vänster på stranden?
Ni har väl noterat att ju mindre konsekvenser beslut har, desto svårare är de att ta? Liv eller död, den är ju lätt. Men Aftonbladet eller Expressen? Jaa… vad tycker du?
Säkert skulle efter en tid mina 7999 bröder försöka mejsla ut sina egna personligheter. Lirka till sig utrymme för att få göra sin egen grej. Bära svarta brallor i stället för röda. Kombinera chokladglassen med blåbär i stället för mango. Ibland, i alla fall. Kanske hävda att Rolling Stones är bättre än Beatles. Trots att det är väl desperat.
Vi är ju ändå en på miljonen, eller hur? Vi är ju… speciella.
All denna gemensamhet har i alla fall en positiv poäng. Det går snart upp för oss en-på-miljonen-medborgare att allting hänger ihop, och att vi alla sitter i samma båt. Samt att vi bör handla därefter.
Strax därpå slås vi av insikten att lite motstånd och oenighet kanske ändå är bra, om det här samhället ska röra sig framåt. Då faller vi i varandras armar, gråtande av kamratligt samförstånd.
Jag är en på miljonen – eller vi, då – och det är ändå rätt speciellt. Om jag för ett ögonblick bortser från att alla ni andra är precis lika unika.
Man tror att man är unik. Men inte ens i det är man särskilt originell.
PS. Jag är ledsen om någon Fisksätrabo känner sig kränkt. Ni ska veta att ni är unika. Ni är en på miljonen. Exakt.
