Lars Thulin: Mörkrädd för mina egna djupaste hemligheter
Om summan av lasterna är konstant, som det sägs, och alltså nedtonandet av en syndfull njutning automatiskt innebär att man går mer helhjärtat in för en annan, då är jag illa ute. Jag blir rent mörkrädd för vilka hemligheter jag måste gå och bära på.
För jag röker ju exempelvis inte, även om jag tydligen ser ut som en som gör det. Många är de som försökt att bjuda mig på en cigg, vilket alltid känns absurt. Du menar alltså att jag ska ta en liten brinnande pinne, stoppa den i ansiktet och… suga in röken? Nej säg inget – är det dolda kameran?
”Mat och godis, samma sak där: det slutar att vara gott och blir bara jobbigt. Jag är dömd till ett liv som något så irriterande som en måttlighetsförbrukare.”Lars Thulin
Snus smakar bara besprutad trädgårdsrabatt, och dricker gör jag med måtta, sällan mer än tre öl. Jag gillar visserligen öl, när det inte handlar om krystad hipsteröl smaksatt med fårkiss och dumlehumle, men någonstans runt fjärde glaset slutar det att vara gott.
Mat och godis, samma sak där: det slutar att vara gott och blir bara jobbigt. Jag är dömd till ett liv som något så irriterande som en måttlighetsförbrukare.
Vin är väl okej men inget jag skriver hem om. Champagne är otroligt överskattat, drinkar är mest glorifierad alkoläsk och sprit sällan gott – mest bara en värme som sprider sig från munhålan utåt. Och där har ju en kopp te nästan samma effekt. Eller hur, whisky lovers?
Inte heller spelar jag – annat än musik, då – eller dobblar. Hoppas jag. Jag är lite osäker på vad ”dobbel” är. Vad det än är så lovar jag att jag kan sluta när som helst.
Men surdegsbröd, det är tunga grejor det. Med skorpa så hård att den nästan skär i läpparna, och mjukt, luftigt innanmäte som med en klick smör på blir rent himmelskt. I alla fall dör min mun, far till himlen och sätter sig på Gud faders högra sida.
Till lockelsen hör förmodligen att jag oftast förvägrar mig själv denna berusning, eftersom surdegsbröd är sorgligt fattigt på fibrer (ja, jag vet hur patetiskt det låter, men är man svårt medelålders får man välja sina kolhydrater). Jag sparar det till belöningar. Och till ”comfort food”, trygg tröstmat. Exempelvis när jag saknar de andra lasterna.
Men min livslånga kärlek, det är chokladen. Vad tänkte vi på under de 250 000 år av mänsklig utveckling som gick innan vi uppfann mjölkchokladen? Som mer eller mindre frivilligt glider in mellan ens läppar, smälter tjockt över tungan och lägger sig mjuk och len mot gommen som flytande honung.
Har de 28 smaker i kulglassmontern så vill det till att en tvåkulors inte är för dyr. För kula nummer ett är alltid choklad. Så tråkig är jag. Ett varningens ord bara: stå inte mellan mig och chokladsåsen. My precious.
Av fosterlandsskäl skulle jag aldrig spionera för främmande makt. Men erbjuder de mig fri tillgång till surdegsbröd och choklad så lovar jag inget.
Nu hör jag till min skräck att världens chokladproduktion är hotad. Den globala kakaoindustrin är instabil, skördarna faller, sjukdomar härjar på plantagerna och klimatförändringar stör de blott 15-20 breddgrader kring Ekvatorn där kakaobönan trivs. Dessutom är det uppenbart att afrikanska odlare får för dåligt betalt.
Vi måste alla ställa upp solidariskt och köpa fair trade-choklad. Till exempel för min skull. Vi vill väl inte att mina få, rödlistade missbruk utrotas?
Om det nu inte bara är så att jag förtränger mitt okuvliga driftsliv, förstås. Och likt Dr Jekyll och Mr Hyde bär på en dubbelpersonlighet som bara väntar på att brutalt få vältra sig i excesser och leva ut sina mörka sidor.
Jag håller min inre Mr Hyde i schack med surdegsbröd och choklad. Och det kan jag väl inte lastas för.