Lars Thulin: Rullsylta och kalifornisk glögg – roliga och rörande julminnen

”När juletiden och Lucia närmade sig ville vi, några svenska tjejer, fixa ett luciatåg för att överraska vänner och svenska företag på plats. Det var jätteroligt! Vi tränade in sångerna med stämmor och allt och min mamma skickade luciakrona, nattlinne och glöggkryddor från Sverige.

Det tog tid – då var det vanlig postgång, inget internet och inga mobiler. När väl paketet anlände så skulle glöggen fixas. Gott kaliforniskt rött vin fick bilda basen och sedan i med kryddorna. Riktigt gott!

Utomhus var det 15 grader och strålande solsken men vi klädde oss i nattlinne, glitter och luciakrona med levande ljus. Sedan körde vi runt med glögg och ”gingerbread”. Några skrämde vi – de hade aldrig sett något liknande. På gatorna stannade folk upp och sa ”look – angels!”

En äldre kvinna kom fram till oss och sa ”Are you the real Sankta Lucia?”. Vi sa ja och då berättade hon om sin man som visste allt om traditionen och hade blivit fascinerad av den i unga år. Men ännu vid 75 års ålder hade han aldrig sett en lucia på riktigt. Vi lovade att komma förbi deras hus på kvällen och döm om vår förvåning. Där var fullt av folk när vi skred in. Mannen i fråga strålade som en stjärna och tårarna rann längs hans kinder.”

•

Tonårs-angst är roligt – betraktad från ett par decenniers håll, så där. Kollegan Sofia Bergström Nielsen bidrar med den här pärlan:

”När jag var runt 20 år var jag så olyckligt kär att jag lämnade julfirandet, utan förklaring, för att springa till bussen och åka hem till killen jag ville ha, med en julklapp i handen. Men han var inte hemma och jag tog förkrossad en taxi tillbaka till min arga familj. Julklappen tror jag var en bok av Paul Auster och jag gav bort den till taxichauffören.

”Men din kille är nog hemma i morgon”, svarade han. ”Det är inte min kille! Du ska ha boken. Lova att du läser den”, sa jag och tänkte att kanske kunde jag i varje fall glädja en person som jobbade på julafton.”

•

Kollegan Nilla Olsson bidrar med en julhälsning, och följande, ganska rörande historia:

”Man kan tro att det är toppen att vara ensambarn när det är jul. Alla klappar har en enda mottagare. Men det är ganska trist när man inte har någon att leka med leksakerna med – eller slåss om dem. Det jag såg fram emot var i stället min mormor Linneas rullsylta.

Mormor la timmar på denna rätt och jag njöt av varje tugga. När hon var över 85 skrev hon ner sitt recept och jag deltog, än en gång, i tillagningen. Denna gång med större skärpa eftersom hon osentimentalt påpekat att hon en dag inte skulle finnas där.

Det var som att polletten trillade ner den där dagen och jag insåg att syltan innehöll både hela senapskorn och en massa fett. Jag skäms, men jag har aldrig plockat fram mormors recept. Däremot skulle jag ge vad som helst för en enda tugga om hon kom tillbaka och gjorde den åt mig!”

•

Till sist lite julgodis åt alla mysterielösare: Tomtens förmåga att dela ut julklappar överallt över jorden är – är ni beredda? Ett kvantfenomen. Jo, det är sant. Jag läste det på internet förstår ni.

Fenomenet kvantöverlagring – låt mig betona att jag inte hittar på det här – är (som alla vet) en grundläggande princip inom kvantmekaniken (ju). Och liksom allting annat som har med kvantfysik att göra är det omöjligt att förklara utan att det samtidigt också blir mer komplicerat.

Så låt oss bara konstatera att ett kvantsystem är kapabelt att befinna sig i flera olika sannolika tillstånd och positioner samtidigt – ända fram till dess att det observeras eller mäts.

Kvant-tomten kan alltså visst vara i varenda skorsten samtidigt – bara man inte observerar honom. Så; får ni syn på jultomten i jul så håll klaffen och låtsas som ingenting. Annars kommer hela julen att paja. Och det kommer – det kan inte nog betonas – att vara helt och hållet ert fel.