Trelleborgsprofil fyller 90 – berättar om ensamheten som tär och kärleken till en klubb

Men han börjar gärna från början. Wolfgang föddes, växte upp och gick i skolan i Malmö. Han var en av de första eleverna på den då nybyggda Österportskolan och gick sedan vidare till Borgarskolans praktiska realskola. Där lärde Wolfgang sig att stenografera, skriva på maskin, bokföring och tysk samt engelsk handelskorrespondens.

– Jag fortsatte att utbilda mig även efter det. Då läste jag på Malmö aftonskola och tog handelsstudenten efter två år. Men för att ha råd jobbade jag samtidigt på kontoret på Rådhuset, berättar han.

Som 20-åring mönstrade Wolfgang och blev antagen till befälsutbildningen på P7 i Ystad. En placering som skulle få stort inflytande på hans fortsatta liv.

– Efter grundutbildningen gick jag underofficersutbildningen och sedan sökte jag och blev antagen till officersutbildningen som jag gick på kadettskolan på Ulriksdal. Jag trivdes verkligen. Soldatlivet var friskt och stärkande för kroppen och så fanns det en väldigt fin gemenskap, summerar Wolfgang och tillägger:

– Jag var ju inte medveten om det då, men den tiden utvecklade mig som människa. Då hade jag väl mest en känsla av att det var givande.

När Wolfgang pratar om åren inom försvaret går det inte att ta miste på att han trivdes. Eftersom han inte hade något konkret arbete att gå tillbaka till valde han att stanna kvar.

– Jag slutade som fänrik, som är den lägsta officersgraden. Jag blev antagen som reservofficer vilket innebar 48 dagars tjänstgöring över en treårsperiod. Då var pensionsåldern inom försvaret 55 år så jag var kvar fram tills dess. Det blev många utbildningar genom åren så jag slutade som kapten, förklarar Wolfgang.

De 48 dagarnas tjänstgöring var alltid något han såg fram emot. Wolfgang pratar varmt om kamratskapen och upplevde att han var omtyckt som befäl.

– Ja, jag tror att jag hade god hand om mina soldater. Jag höll inte så hårt på titlar och hur många stjärnor man hade på uniformen. Vi fikade och umgicks, minns han med ett leende.

Under uppväxten hade Wolfgang varit en inte helt talanglös badmintonspelare. Bland annat blev han skånsk mästare tillsammans med skollaget på Borgarskolan. När han 1954 kom tillbaka till Malmö efter sin militärtjänstgöring kände han ett stort behov av att vara fortsatt fysiskt aktiv.

– Kroppen krävde det och det slumpade sig så att jag läste i tidningen att man hade startat Malmö rugbyklubb. Jag sökte mig dit och där började det långa kapitlet i mitt liv.

Då bodde han alltså i Malmö men pendlade till jobbet i Trelleborg. Det blev jobbigt i längden och genom kontakter fick Wolfgang en lägenhet på Nygatan 54.

– Jag bestämde mig för att försöka starta en rugbyklubb i Trelleborg och pratade med bekanta och vänner. För att väcka intresse arrangerade vi en landskamp mellan Sverige och Danmark på Trelleborgs idrottsplats, berättar han.

500 åskådare lockades till matchen, även om ingen visste vad sporten gick ut på. Men Wolfgang förklarade i mikrofonen och efteråt var alla nyfikna välkomna att anmäla sitt intresse. Fem skrev upp sig på listan.

– Vi kom överens om att träffas i Östervångsparken för att träna men bara en eller två dök upp. Det var en besvikelse.

Men fröet var sått och till sist var de ett 15-tal som satte igång och tränade. 1962 bildades Pingvin rugbyklubb som skulle bli en minst sagt framgångsrik förening. Redan från starten hade man framgångar inom det svenska seriespelet.

– Våra spelare var snabba, tekniska och stabila – även om de kanske inte visste så mycket om rugby, skrattar Wolfgang.

Han visar boken om de 50 första åren och konstaterar att det är något han är stolt över.

– Under de 60 år som nu har gått har vi haft många stora framgångar, både herrar, damer och pojklag i olika åldersgrupper.

Wolfgang delar med sig av anekdoter från åren med Pingvin. Han minns olika klubblokaler, hur de fick sin läktare och hur herrarna blev svenska mästare tio år i rad. Men framför allt är det den goda andan inom klubben, kamratskapen, som han vill lyfta fram.

– Alla är välkomna och det skapar gemenskap och god anda. Det är skrämmande att vi blivit bortkörda från Pilevallen, de kunde ha låtit oss spela färdigt säsongen ut. Jag tycker verkligen att kommunen valt ett sorgligt sätt att sköta det, säger Wolfgang och fortsätter:

– Det är synd att vi måste vänta till 2023 innan vi får spela på egen plan igen. Jag har inte riktigt tålamod att tänka så långt, men det ger mig något att se fram emot och det tror jag är viktigt för alla människor. Annars blir det nog rätt så mörkt.

Själv spelade Wolfgang tills han var i 40-årsåldern. Många tyckte att det var märkligt att han, som var så liten, hamnat inom just rugbyn. Men den initierade vet att det inte handlar om storlek utan om att vara kvick i fötterna.

– Och så måste man ha bollsinne, det går inte att komma ifrån. Alla är välkomna inom rugbyn men inte alla blir duktiga.

Klubben har valt Wolfgang till hedersordförande på livstid. Stolt visar han upp sin klubba.

– Klubben är verkligen mitt liv, mitt andliga liv. Det är där jag har kamratskapen. De hämtar mig och skjutsar mig till matcherna. Där kan jag lägga en dag, snacka om gamla tider och ta en öl. Klubben har varit en stor del av mitt liv och är det delvis fortfarande. Jag lever och klubben lever, det är roligt, ler han.

När Wolfgang nu fyller 90 år lockas han varken av uppvaktning eller gåvor. Mottagning är inget han orkar med och han ser hellre att den som vill uppmärksamma hans dag skänker en gåva till den minnesfond han instiftat till damlaget.

– Tio killar har ett visst sätt att umgås, kommer det damer med så blir tonen en annan och trevligare. Damlaget har betytt mycket för Pingvin och det vill jag stimulerar, förklarar Wolfgang och konstaterar att herrlag får bidrag och anslag i en helt annan utsträckning.

– Fonden ska utnyttjas när jag satt skorna, det vet alla.

Sedan fem år tillbaka lever Wolfgang ensam. Då gick hans älskade Marianne bort efter en tids sjukdom och demens. Med fotografier skapar Wolfgang en känsla av att hon är närvarande i hemmet som de delade, men ensamheten tär. Det är inget han hymlar med.

– Vi träffades på ett födelsedagskalas dit vi båda följt med våra mammor. Tycke uppstod med en gång, det kan man säga, konstaterar Wolfgang med ett litet leende och en lurig blick.

Han berättar målande hur han tog sin skoter, som gick när den själv ville, och gav sig ut på vägarna för att träffa sin älskade Marianne som bodde i Helsingborg. Så småningom gifte de sig i Svenska kyrkan i Köpenhamn och slog ihop sina påsar i lägenheten på Nygatan.

– Marianne hade sin son Peter sedan tidigare och vår son Staffan, som nu heter Kosotie, föddes där. Det var mysigt och trevlig med torghandeln.

Hundar har genom åren varit en given del av familjen Österling. År 2000 gick Wolfgang och Marianne båda med i den då nystartade Taubekören i Malmö som tagit dem på många resor genom åren.

– Det är roligt med musik. Jag spelade klarinett som ung och har varit med i Söderslätts musikkår några år. Att kunna läsa noter var en fördel när vi gick med i kören, konstaterar Wolfgang.

Efter ett långt liv sida vid sida försöker Wolfgang att förlika sig med den stora tomheten efter Mariannes död. Var tredje månad träffar han en kurator, samtal som han upplever är ett gott stöd.

– Jag är inte mig själv längre, jag gör bara det jag måste. Och jag har insett att jag är en väldig vanemänniska. Dagen är lång men det går tack vare tv:n. Engelska deckare, de är trevliga, konstaterar Wolfgang.

Och den där luriga minen, glimten i ögat, spricker fram. Trots allt.