Jonas Bergström: Årskrönika: Dagen då Pingvin blev bäst igen

Fyra dagar innan den möjliga guldmatchen mot Stockholm Exiles besökte Pingvins lagledare Fredric Weiland TA:s sportpodd. Vi märkte hur märkbart nervös han var redan då. Han hade varit med när Pingvin vann SM-guld senaste gången, 2003, då i Stockholm. Nu ville han avsluta flera års slit som lagledare, med att få fira med spelarna och ta ett SM-guld på hemmaplan.

Utgångsläget var det att med två omgångar kvar av superallsvenskan, kunde Trelleborgslaget säkra SM-guldet hemma på Gylle stadion, om de vann hemma mot Stockholm Exiles. Nytt för i år var att det inte var något slutspel. SM-vinnaren skulle koras efter ett seriespel. För Pingvin hade en stark säsong nu lett fram till att de hade möjligheten att säkra guldet på hemmaplan.

Pingvin har utmanat Stockholm Exiles flera gånger men aldrig nått hela vägen fram. Innan pandemin föll de mot Exiles i fem SM-finaler i rad. Guldet hade varit nära men ändå så långt bort. Nu skulle det ”hem” till Trelleborg.

Matchdagen så. Det var uppjagad stämning bland de 400 supportrarna som tagit sig till Gylle stadion denna lördag. God stämning, men nervositeten syntes på flera håll. Jag stötte direkt på Fredric Weiland, som inte hade koll på nerverna. Han ville bara att matchen skulle vara över och guldet säkrat. Annars skulle det här bli en jobbig dag. Han förberedde sina uppgifter inför matchen. ”Nu var det upp till spelarna”, konstaterade han.

Det var nervöst på flera håll. Kön till ölvagnen var mer än dubbelt så lång som kön till grillen. Det var feststämning och många behövde lugna nerverna med lite starkare dryck.

Det var även nervöst bland spelarna i hemmalaget. När halva matchen var spelad låg Pingvin under med 3–12. Den före detta spelande tränaren och guldmakaren från 2003 George Doggart, som följde guldmatchen bakom ena målet, var övertygad om att Pingvin skulle vinna, trots underläget.

Han fick rätt. I andra halvlek var det Pingvin som tog kommandot och tryckte tillbaka Exiles. Ombytta roller. Men skulle det räcka?

I rugby kan man verkligen tala om att en match står och väger. Det var så det såg ut i andra halvlek. Pingvin tryckte på, Exiles kom knappt över mitten, men trelleborgarna hade ändå svårt att ta sig riktigt nära försökslinjen. Stockholmslaget var starka defensivt och höll undan Pingvin på ganska behörigt avstånd från försökslinjen. Ännu en gång var Pingvin nära, men ändå en bit ifrån.

Precis det som varit fallet till guldet de senaste åren alltså.

Men detta var en annorlunda dag. Denna dag skulle trelleborgarna lyckas.

Och i sista minuten avgjordes det när Pingvin lyckades göra ett försök. Vilt jubel utbröt. Det blev nervöst in till sista minuten, men det blev ett välregisserat guldfirande.

Efter att guldet blivit klart rusade supportrar in på planen och omfamnade sina hjältar. Guldhjältarna själva firade med bubbel och cigarr. Flera av dem grät. Att se stora starka rugbykillar fälla tårar säger rätt mycket.

Men denna dag var en dag av känslor. Det var guldkänslor.

Att vinna ett SM-guld är det inte många som får vara med om. Bara att få vara vid sidan om och uppleva det var ett minne. Jag förstår hur glada spelarna som fixade det var. Glädjetårarna och de röda ögonen förklarade det också.

Detta guldet var efterlängtat. Och så många i laget har kämpat och slitit för det. Jag är ganska säker på att det där SM-guldet ännu gör så att det är lite lättare att gå upp på morgonen.

Och Gylle stadion, blev verkligen gyllene denna dag.