Lars Thulin: Därför borde extremstrykning vara en OS-gren i sommar

Men när formel ett-föraren Ronnie Petersson kraschade på Monzabanan 1978 dog även mitt idrottsintresse. Ska det vara på det viset så tänker inte jag vara med.

Numera struntar jag blankt i all idrott, förutom mina två favoritsporter: konstsim och kaninhoppning. Folk tror att jag skämtar, men väl utförd konstsim är en skön konst, mänsklig kalejdoskopi. Och har ni sett kaninhoppning live?

Folk bygger små hästhoppningshinder till kaninerna, kastar sig ut på banan med hopp i blicken och fluffiga tävlingsdjur i koppel – och kraschar rätt in i det klassiska talesättet ”du kan leda en kanin till hindret – men du kan aldrig tvinga den att hoppa”. Gud vet vilka tankar och impulser som i det läget rusar igenom det lilla fluffiga huvudet – om några alls – men tävlingsinstinkt är inte en av dem.

Ni hör, det som krävs för att intressera mig är en tydlig absurd dimension. Jag kan exempelvis nästan gilla curling, men bara nästan. Det här med två snubbar som ivrigt borstar isen framför en framhalkande sten, som vore den en kunglighet som glider fram på en räkmacka, det tilltalar mig.

Det är därför med stigande oro som jag på sistone noterat flera idrotter som är lovande bisarra. Jag har inte tid med såna här dumheter. Men vänta: är det seriösa dumheter? Ok, jag lyssnar.

1. Chihuahua-racing. ”Small dogs, great fun” är valspråket för denna hellre än bra-sport där knähundar illa anpassade för hastigheter över gångfart, knappt ens transport för egen maskin, plötsligt ger sig iväg med jaktinstinkten hos en skrämd höna.

2. Strutsracing. Även här ska man få fart på ett otraditionellt tävlingsdjur – fast nu handlar det om ett som väldigt gärna springer. Väldigt fort. Och ryttaren måste sitta kvar på det stackars djurets rygg, ända fram i mål. Att detta sker är ganska ovanligt. Vilket naturligtvis är en stor del av sportens charm.

3. Fru-löpning. Tro inte att det är frun som löper. Hon ska bäras. Över en hinderbana med vattenbassäng. På tid. Vanligast i denna anrika finska tradition, bågnande av äktenskaplig sisu, är ”estniskt grepp” där frun bärs upp-och-ner, med magen mot makens rygg och benen runt hans axlar. Antagligen får mannen svårt med blodförsörjningen till huvudet, men så är heller inte tankeförmåga avgörande i denna kraftsport. Fusk är utbrett: få av paren har visat sig vara gifta på riktigt. Ännu färre förblir det efter loppet.

4. Schackboxning. Det ultimata sättet att kombinera muskler med hjärnkraft. De tävlande möts i en ring med ett schackbräde och växlar mellan att ömsom puckla på varandra, ömsom flytta pjäser i blixtschack. Du kan knocka din motståndares kung med en schackmatt – eller din motståndare, rent handgripligt.

5. Pokalen går ändå till min nya favoritsport: extrem-strykning. Inom ”extreme ironing” kombineras minst två moment, varav det viktigaste är att få med sig strykjärn och strykbräda i det mest opraktiska och idiotiska sammanhang du kan komma på. Folk stryker stående på taket till en framrusande racerbil. De stryker sin grodmansdräkt på havsbotten. De klättrar uppför lodräta bergväggar och stannar halvvägs för att stryka. Allt går. Det finns inget dåligt väder, bara dåligt strukna kläder.

Jag tar för givet att alla dessa nya favoriter finns med på Paris-OS i sommar. Annars får det vara för min del.