Lars Thulin: Alla som vill ha sin svans tillbaka – upp med en hand

Den kinesiske forskaren Bo Xia, verksam vid Harvard i USA, råkade få en smäll på det vi kallar svanskotan. För att påminna oss om att vi en gång faktiskt bar svans. Och för att reta kreationister.

Bo hamnade i en bilolycka och slog rumpan i säkerhetsbältets fäste. En tragikomisk situation som aldrig hade uppkommit, kan jag lova, ifall han hade haft svans och levt i ett träd.

Smärtan fick Bo att fundera över varför vi inte har svans längre, och vart den tog vägen egentligen. Och eftersom han är genetiker började han rota i våra gener och hittade så småningom en ”mikromutation”. Denna finns på en gen man kallar TDXT, om ni vill kolla själva, och alla svanslösa människoapor har den.

I forskarlabbet började man mixtra och lyckades få möss att tappa svansen, de också. Så nu vet vi var svansen blev av – men mycket intressantare är vad det ledde till. För man tror att förlusten av svans ledde till att vi tog steget ner ifrån träden.

För att snabbspola en smula reste vi oss sedan på två ben, kanske för att nå allt det där goda i träden som när allt kommer omkring inte var så dumt. Sedan blev vi större, eftersom vi inte längre begränsades av grenars bärighet, började springa, snubblade och uppfann kort därpå det mustiga kraftuttrycket.

Sedan började vi jaga saker, kräva bättre kylning och sålunda även tappa vår päls. Och här är vi nu – svanslösa och svettiga.

Personligen känner jag mig lurad. Jag kräver min svans tillbaka. Inte nödvändigtvis en sån där Marsupilami-svans som kan användas till allt ifrån att hoppa rep till att utdela en snyting. Men i alla fall en någorlunda stabil sak som kan fungera som tredje hand ibland när man har famnen full. Eller knacka folk på axeln med, för att sedan kvickt titta bort och vissla.

Det finns så klart fler saker som evolutionen slarvat med. Och som vi, skapelsens krona, nu med slipade gensaxar i våra verktygslådor, skulle kunna förbättra.

Till exempel behöver vi separata rör för andning och mat/dryck. Att använda samma rör är ju rent livsfarligt. Vi kan bli mördade av en ondsint druva, för bövelen. Eller en valnöt på dåligt humör.

Hajar kan tappa hur många tänder som helst och ändå få nya. Ödlor kan förnya förlorade kroppsdelar. Ska man sno idéer ska man sno från de bästa.

Mörkerseendet kan absolut förbättras. Jag tänker att vi lånar någon gen av exempelvis kattdjur. Det gör inget om vi på köpet får lite tofsar på öronen, eller förmågan att sova 16 timmar om dygnet.

Förstärkt luktsinne vore också bra. Kanske inte som hundar direkt. De kan ju lukta sig till en varmkorv på Gotland. Från Öland. Men herregud, vi kan inte ens skilja rödvin från vitt i ett blindtest. Man borde inte bara kunna lukta färger: man borde kunna höra dem.

Och vad gäller den manliga anatomin så borde vissa saker absolut inte hänga och slänga på utsidan. Det räcker för att se en radda fotbollsspelare uppställda för en frispark för att förstå vad jag menar. Ja, jag vet att det handlar om temperaturkänslighet. Vissa biologiska processer fungerar bättre när de är, ska vi säga luftkylda. Så det är väl där evolutionen behöver en hjälpande hand.

Vad skulle ni önska er? Ögon i nacken? Självlysande öron för förbättrad trafiksäkerhet?

Möjligheterna är oändliga, och mänsklighetens resa har bara börjat.

Och när som helst börjar mössen gå på två ben.