Lars Thulin: Tack trelleborgare – ni gjorde min skyltsöndag

Ärligt talat så avskyr jag kommersiella jippon. Och att jobba på söndagar. För att inte tala om minusgrader, denna styggelse ur skapelsens skamvrå. Aldrig på tiden att jag hade gett mig ut i julkommersen utan att vara tvungen – exempelvis genom att förlora en lottdragning. Eller vinna den, beroende på hur man ser det.

Tidningens reportrar jobbar nämligen sällan om söndagarna numera. Och när chefredaktören efterlyste en frivillig kraft till julskyltningen, med ivrig bild- och textrapportering i vår live-kanal på webben, så gick en ängel igenom redaktionen. En andaktsfull tystnad spred sig, som verkligen gav en djupare dimension åt julefriden.

Sedan lades reportrarnas namn i reporterhatten – jo, vi har faktiskt en sån – och ett namn drogs. Mitt. Inte utan att stämningen krävde ett spontant ”ho ho ho”.

Nu är jag typen som anser att snö är bäst på bio. Och annars mest bara är nåt som är i vägen. Som enbart gläder trivselfascistiska hemuler med fula mössor och irriterande hurtig livsstil.

Jag är mer som katten som klagar vid dörren för att få gå ut. Men om det ligger en massa vitt där ute på mark som i all guds kärlek och rättvisas namn borde vara varm, skön och grön, då lämnar jag bara ett tassavtryck i snön. Och börjar i stället fantisera om den mjuka läsfåtöljen. Varm choklad med marshmallows. Och hur många avsnitt är det kvar, nu igen, av den där serien på Netflix?

Men ut kom jag. Med kamera i hand och solsken i blick. Ja, man har aldrig roligare än man gör sig. Gullan Bornemarks ”Sudda sudda bort din sura min” brändes likt ett boskapsmärke i min hjärnbark redan som försvarslöst barn.

Döm om min förvåning när det är massor av människor ute. Med de klassiska barnvagnarna som minröjare i trängseln. Både humöret och mungiporna pekar uppåt, julmusiken bjällrar, glöggen ångar, korven är senap- och ketchupad.

Kan man kan få lite pepparkakor och glögg? Ja då. På Rådhustorget ryker scouternas gryta, liksom hos var tredje butiksknalle. Vid churrosvagnen är rökutvecklingen så stark i minusgraderna att man undrar var brandkåren är.

Visst ja, de står ju borta vid Böst, upptagna med att dela ut julkalendrar. Säkert med smygförnumstiga tips som ”tänd ett ljus – och släck det sedan”.

Programmet är ambitiöst. Tomtar drar förbi i parad, barn kastar sig efter godis som regnar, trots onda rykten om att det i år tyvärr bara finns grönsaker i säcken.

En tävling om juligaste jycken drar alldeles för få tävlande. Borde inte alla hundar bära tomtemössa året runt? Starka skäl talar för det, anser vi kattmänniskor.

Jamen lite pepparkakor och glögg på det? Exempelvis hos Gamla Trelleborg, som visar bilder och böcker från förr och vältrar sig i en blandning av nostalgi och genuin kärlek till staden som mötesplats och hem.

På gamla kulturhuset – vars nyare variant envist låter vänta på sig – huserar musikföreningen Riffet med blid och livlig värme. Och, ni gissade det, pepparkakor och glögg. Det är fullsatt när de unga banden spelar. En och annan jullåt, dagen till ära, men annars mest pop och rock som hade kunnat värma hjärtat på en surmulen grinch.

Och på tal om grinchen så går han faktiskt runt på stadens gator, grön som gräset på andra sidan. Och ställer upp på selfies med förtjusta anti-julhetsare.

Det är ett tufft jobb att hinka glögg och knapra pepparkakor; men någon måste göra det. Tack, kära trelleborgare, för att ni tar ett kommersiellt jippo och gör det trivsamt. Stadskärnan dör utan sina butiker. Och visst behöver centrum leva.

Nu vill jag ha er hjälp. Om två veckor är det så gott som jul, och då vill jag ha julminnen i min krönika. Men mina egna är slut. Maila mig era julminnen, korta som långa, roliga såväl som sorgliga, så tar jag med de finaste.

Varför inte något om pepparkakor och glögg?