Pingvin skrattade hela vägen från Stockholm

Pingvin dominerade svensk rugby med eftertryck och vann tio raka guld på herrsidan 1991 till 2000. 2003 kom nummer elva.

Så borde det inte ha blivit. Pingvin hade förvisso tagit sig till final, men Stockholm Exiles var den tydliga favoriten.

Det borde inte ha blivit något guld på damsidan heller. Pingvin, som tog senaste SM-guldet 1994, hade tagit sig till final efter två hårda semifinaler mot Stockholm Exiles. Men mot stjärnspäckade Vänersborg, ett lag man inte besegrat tidigare, skulle det bli för svårt.

Förhandstipsen talade tydligt emot både herr- och damlag.

Niklas Eriksson och Maja Nieminen minns tillbaka på en regnig dag som svämmar över av soliga minnen. Niklas, andraledsspelare i herrlaget, och Maja, flanker i damlaget, var ett par då som nu.

– Vi träffades där borta under stolparna. Roger Marcher puttade omkull dig och jag hjälpte dig upp, säger Niklas med ett garv.

TA-sporten har stämt träff på Pilevallens läktare, en naturlig mötesplats för att prata rugbyminnen.

Men det var inte där SM-finalerna 2003 avgjordes.

Förbundet valde det året att genomföra SM-finalen i form av en enda match. Istället för en hemma- och en bortamatch skulle allt avgöras på samma dag och på samma plats. Damfinalen först. Herrfinalen sedan.

Platsen var Kristinebergs idrottsplats i Stockholm och dramatiken började redan på väg dit. Medan damlaget åkte tåg valde herrlaget att skjuta till extra pengar och flyga från Köpenhamn.

George Doggart, klubbens ordförande, spelare och spelande tränare, tryckte därför hårt på att alla skulle ta med passet på lördagsmorgonen.

Alla hade passet med sig – utom Doggart själv som hade glömt.

– När vi kommer till Svågertorp har alla med passet utom han. Vi ringde världens bäste racerförare, Frank Jönsson. Jag ringde och väckte honom och 17 minuter senare stod han på Svågertorp. Precis när han kommer fram på perrongen stängs dörrarna, men när tåget kom fram till Kastrup stod han där med passet. Helt sinnessjukt, berättar Niklas Eriksson.

Maja Nieminen minns att den mentala krigföringen började redan på uppvärmningen, när Vänersborgs spelare satt och stretchade på Pingvins planhalva.

– De försökte psyka oss. Britt (Ahlström) sa till oss att vi inte skulle flytta oss utan springa rakt igenom. Det gjorde vi. För att inte vissa någon respekt överhuvudtaget.

TA-sportens Jonas Gustafsson var på plats på Kristinebergs ip och kunde i sin rapportering berätta om ett Pingvin som tog kommandot i matchinledningen.

Redan efter tre och en halv minut fick uthalven Janita Haapalainen upp farten och stannade inte förrän hon var över försökslinjen. Lina Olofsson ökade på med ett nytt försök efter 15 minuter innan Britt Ahlström satte två nya poäng på den efterföljande målsparken.

Taktiken gick bland annat ut på att neutralisera Vänersborgs landslagsstjärna Frida Ryberg. I stället blev Pingvins landslagsstjärna Sara Åkerman en av huvudpersonerna.

– Vi hade bara roligt det året. Vi kunde bara spela vårt spel, all press låg på dem. Sara var lagkapten och såg till att vi hade en bra sammanhållning, säger Maja Nieminen.

Vänersborg växlade upp i andra halvlek men kom inte närmare än ett tidigt försök. Ett pressat Pingvin höll undan, trots att tränaren James Mansell tvingades avvika mot slutet. Som lagkapten för herrlaget behövde han förbereda sig för nästa final.

Men under slutdelen av damfinalen skickade George Doggart ut sina spelare för att se på när Pingvin säkrade guldet efter slutsiffrorna 12–5.

– Jag har nog aldrig varit så laddad inför en match. Efter att ha sett tjejerna göra det som var omöjligt för dem kände jag bara att detta ska vi ha. Det var häftigt, säger Niklas Eriksson.

Niklas Eriksson säger utan omsvep att motståndet i herrfinalen, Stockholm Exiles, egentligen var bättre, men att det taktiska spelet avgjorde.

– Vi spelade taktiskt. Det var blött. Vi sparkade ner bollen på deras planhalva, de fick hämta den, springa upp med den, tappa den och så sparkade vi ned den igen. Det var en grismatch, men den hade sitt syfte, säger Niklas Eriksson som i sammanhanget lyfter fram George Doggarts taktiska skicklighet.

– Utan honom hade det inte gått.

Ulf Westesson var säkerheten själv när det gäller straffar och såg till att Pingvin gick fram till 6–0-ledning efter två välriktade straffsparkar.

Exiles reducerade till 5–6 innan Pingvins Geoffrey Sussum blev förlösande hjälte efter att George Doggart med en välriktad spark bäddat för det avgörande försöket. Efter att Sussum fått bollen över linjen var Exiles ett slaget lag.

Pingvin vann herrfinalen med 13–5 och hade mot alla odds bärgat båda SM-gulden.

Efter att bucklor och medaljer var utdelade drog trelleborgarna söderut. Förbundets finalbankett lockade inte – gulden skulle firas i Trelleborg.

Herrarna flög och var först på plats. Damerna åkte tåg, men fick i alla fall åka taxi direkt från Malmö central till guldfesten på Pilevallen.

– Vi åt flytande föda den kvällen, säger Niklas.

– Det går att trycka in många i den lokalen på ren vilja. Champagnen flödade. Det var märken i taket dagen efter.

– Jag skulle jobba dagen efter, berättar Maja.

Pingvins guldår 2003 finns dokumenterat i en bok, Rugbyliv, som föreningen gett ut. Bland annat baserat på fotograferna Lars Darebergs, Tomas Nybergs och Mårten Svemarks bilder.

På en av bilderna poserar Niklas Eriksson och Maja Nieminen sida vid sida under guldfesten på Pilevallen.

– Det fotot har vi hemma i sovrummet, säger Niklas.

– Tillsammans med bröllopsbilden, tillägger Maja.

Det säger något om att det var en speciell dag. Fotot står på hedersplats i hemmet, men guldmedaljerna från 2003 är svårfunna. En gemensam insats på vinden ledde inte till önskat resultat.

– Ett guld hittade jag, det var från U17 1997. Det känns som att jag saknar någon låda däruppe, säger Niklas Eriksson.

– Jag hittade bara ett silver från förra året. Och så hittade jag ett brons från 2015, säger Maja Nieminen.

Niklas och Maja har två barn, Hannes, 11, och Freja, 7. Ingen av dem spelar rugby.

Å andra sidan är det inte för sent. Niklas Eriksson började spela som 12-åring och A-lagsdebuterade 1996. Tjugo år senare, 2016, gjorde han sin sista säsong.

Nu trivs han med tillvaron på läktaren.

– Nu är jag en av dem som kan sitta och ljuga och säga att det var bättre förr. Det har man ju retat sig på i alla år, men nu är jag en av dem. Det är rätt skönt på ett sätt.

Maja Nieminens karriär fortsätter. Hon är tillsammans med Birgitta Fällström de enda som fortfarande spelar från guldlaget 2003.

Guldet i sjumannarugby 2019 missade hon däremot.

– Just under finalspelet bestämde jag mig för att vara med på Bromölla cup i stället, där sonen spelade fotboll. Lite ångrar man väl det i dag, men ibland får man prioritera annat.

När det gäller 15-mannarugby är det tomt på SM-pokaler efter den bragdartade lördagen 2003. Både damerna och herrarna har spelat finaler, men inte lyckats vinna.

När nästa guld bärgas står skrivet i stjärnorna. Oavsett är lördagen den 4 oktober 2003 ett oförglömligt rugbyminne.

– Den häftigaste matchen. Just att vara så nederlagstippade, allt var så förberett för Exiles. De skulle bara ta guldet och sedan fira. Likadant med Vänersborg. Just att vi kunde ge den här knäppen på näsan, säger Niklas Eriksson.