Lars Thulin: Skottdagen – en dag som smäller högt i kalendern
En himla tur att snön har lämnat södra Skåne, tycker ni inte? Man vill ju inte behöva ge sig ut och skotta så här på skottdagen. Då finns ju en uppenbar, mångdubblad risk för – just det: ryggskott.
Ja förlåt. Låt oss få de sämsta ordvitsarna ur vägen med en gång.
”Skottdagen, är det i dag?” Nej, det är uppskjutet!
Hur firar man bäst skottdagen? Man går i kilt!
”Nej, har ni trillat och slagit er? Hände det i dag?” Ja, det är en skottskada!
”Har ni kanonvagn?” Nej, men vi har skottkärra!
Så där ja. Tack för ert förstående.
Skottdagen är alltså den dag som skjuts in (obs ingen vits, utan bokstavligen var ordet ”skottdag” kom ifrån) i almanackan vart fjärde år.
Vi har ju bestämt att ett varv runt solen ska tillryggaläggas på 365 dagar. Men har planeten läst handboken? Nix. Så den slarvar med varven, och skulle man inte lägga till lite övertid ibland så skulle det få ödesdigra konsekvenser. Inga tåg skulle gå i tid, midsommar firas vid påsk och man skulle snart behöva ”fånga dagen” rent bokstavligt med någon typ av håv.
Det är alltså en planeringsmiss av kosmiska proportioner som vi kompenserar för, genom att så att säga spara ihop till en 366:e dag. När vi fått en hel dag på kontot vart fjärde år pytsar vi ut den och låtsas att allt stämmer, utan att ägna det en massa tankeverksamhet som ändå bara gör ont i huvudet.
För givetvis är det egentligen mer komplicerat. För att få det helt rätt – jag hittar inte på det här – skulle man behöva skippa skottdagen vid varje millennieskifte där årtusendesiffran är jämnt delbar med fyra. Nästa gång det sker är år 4 000. Har alla noterat detta i sina kalendrar? Tack.
”Jamen varför röra till februari”, undrar ni, ”enklast är väl att bara haka på skottdagen i slutet av året?” Jamen det gör man. Ni måste bara, som så ofta, tänka som en romare. Romarnas år började 1 mars, så ur deras synvinkel kom skottdagen faktiskt på nyår. Och de sköt inte ens raketer.
En gång, och en enda, har vi haft en 30 februari. Det var 1712, när man försökte rätta till kalendern med en extra ”tillökningsdag”. Ironiskt nog var det så att om man verkligen fick tillökning den dagen, då kunde ungen aldrig fira en endaste födelsedag. Men tänk vilket coolt personnummer.
Enligt gammal tradition är det på skottdagen som giftaslystna kvinnor ”får” fria till män. Ett skojfriskt undantag från tumregeln att kvinnor helst inte skulle blandas in i viktiga beslut rörande deras egen framtid. I det moderna samhället småler vi så klart åt den sortens sexism: kvinnor är ju fria att fria till vem som helst när som helst. De är bara inte så dumma att de låtsas om det.
Skottdagen ansågs förr vara en otursdag. Troligtvis ett rykte startat av inbitna ungkarlar. Numera kallar vi inbitna ungkarlar för ”incels”, involuntary celibates, och de betraktas icke som högvilt på äktenskapsmarknaden.
Min farfar föddes en skottdag, och tillhörde alltså den kategori som bara kan fira födelsedag vart fjärde år. Samma gällde en tidigare kollega på tidningen, som alltid brukade säga att det förklarade varför hon förblivit så ”glyttig”. När andra fyllde 50 var hon typ tolv.
Tyvärr undgår man ju inte att bli äldre, bara för att man inte firar. Farfar fick bara 20 officiella födelsedagar, men inte förblev han evigt ung för det. Annat än i våra minnen, förstås.
Varför är då inte skottdagen en helgdag? Vi som uppbär månadslön tvingas ju i princip jobba gratis, en dag vart fjärde år. I väntan på att slappa myndigheter och fackförbund ska vakna föreslår jag att skottdagen bör betraktas som en semi-helgdag. Betungande arbetsinsatser tycker jag vi tar en annan dag.
För vilken bättre dag finns, när allt kommer omkring, att skjuta upp saker än själva skottdagen?
”Varför är då inte skottdagen en helgdag? Vi som uppbär månadslön tvingas ju i princip jobba gratis, en dag vart fjärde år.”Lars Thulin