Detta eftersom det planerade bygget med en ny typ av gräs vilande på en bädd av biokol, inte lyckats handlas upp. Projektet har inte fått tillräckligt starka anbud, vilket TA skrivit om tidigare.

Konsekvensen för Pingvin blir en förlängning av vistelsen på Gylle Stadion, som till en början enbart skulle vara i ett halvår.

Den gamla arenan, Pilevallen som varit Pingvins hemmaplan sedan 1976, jämnades med marken under 2021 för att ge plats åt en idrottshall till Internationella Engelska Skolan.

Det krävs två försök för att få tag på Daniel Sörensson.

– Jag är lite biodlare, så jag stod med dräkten på mig. Det var inte läge att svara direkt, skrattar Pingvins ordförande.

Men den muntra tonen i samtalet är inte lätt att behålla särskilt länge.

– Det är ingen i Pingvin som är glad, allra minst jag. Vi märker att vi lider ekonomiskt eftersom vi inte har samma åskådarantal längre, säger Daniel Sörensson.

Att spela på den tillfälliga hemmaplanen minskar intäkterna från grill- och kioskförsäljning, inträdesbiljetter, shop och bar.

Hur allvarligt är det med ekonomin?

– Vi är ju Pingvin rugbyclub, vi löser saker och ting. Men det påverkar oss när vi har 50-60 färre betalande varje hemmamatch. Vi får hela tiden hitta på andra sätt att få in pengar, det är svårt att bygga ett trevligt arrangemang och något större när vi är ute i Gylle.

Vanliga ligamatcher på Pilevallen brukade dra runt 200 besökare. Nu menar Sörensson att det pendlar mellan 130 och 150 uppe i Gylle.

När han började som ordförande var snittet 100-120. De jobbade i ”många, många år” för att höja de siffrorna. Det är ofta en långsam process att ändra människors vanor och få dem tillbaka.

Har ni behövt dra in på något ekonomiskt?

– Vi har vanligtvis en jättetajt budget, och den är ännu mindre när vi är i Gylle. Därför är det extra besvärande att det drar ut på tiden. Än så länge har vi inte dragit in på någonting, men blir det länge till måste vi göra det.

Det är dyrt att spela i landets högsta serier, med långa resor för både herrarna och damerna.

Hur länge kan ni vara kvar på Gylle?

– Det vet jag inte. Från början hoppades vi på att få vår nya plan innan vi lämnade Pilevallen. Sedan skulle detta först vara i ett halvår, som blev ett år och nu är uppe i ett och ett halvt år. Det börjar bli problematiskt.

Herrlagets vice lagkapten, Alfred Meitmann, vittnar om en orolig undran i sin spelargrupp.

– Vi är många som undrar vad det är som händer. Varför tar det sådan tid? Det är klart man är frustrerad, men vad kan vi spelare göra? Det är surt. Vi hade hellre haft något eget, som vi fick information om att vi skulle få snabbt, säger Alfred Meitmann.

I sin maktlöshet får spelarna göra det enda de kan, fokusera på nuvarande säsong och försöka göra så goda resultat som möjligt på Gylle Stadion.

Viss diskussion har försiggått om att skräddarsy spelschema efter tillgång till planer. Att exempelvis spela bortamatcher under våren, och förhoppningsvis hemmamatcher på en ny arena efterföljande höst. Men ekvationen är inte så enkel:

– Det hade varit fint att få de sista matcherna på en ny arena. Men det blir också påfrestande att ha bortamatcher hela våren. Det blir mycket resande, säger herrarnas vice kapten.

Det finns andra bekymmer med situationen, som oroar ordförande Daniel Sörensson betydligt mer.

– Om man bortser från ekonomin har klubben, vilket är viktigare och ännu värre, tappat sin sammanhållning och tillhörighet. Vi hade väldigt bra sammanhållning i Pingvin när vi hade vårt Pilevallen.

Då var ungdomar, seniorer, föräldrar och ledare samlade. Nu befinner sig seniorerna i Gylle, medan ungdomsverksamheten är förlagd till Söderslättshallen.

– Det har splittrat klubben. Varken styrelsen, seniorerna, ungdomarna eller någon träffar varandra på samma, naturliga vis längre. Det gör ju att folk inte kommer och stannar under träningar som det var förr, säger Sörensson och fortsätter:

– Vi märker också att när vi ska hitta på någonting har det blivit svårt att få tag på folk som hjälper till. Ingen har samma känsla längre när vi är så splittrade. Det är den värsta aspekten av det hela.

Han menar att klubben vanligtvis är känd för en god sammanhållning, att alla hjälps åt.

– Men det är tufft när man aldrig träffar varandra. Det är svårt att lära känna nya föräldrar och nya medlemmar, säger Daniel Sörensson.

Damlagets lagkapten Miranda Miller känner också av den förlorade sociala samvaron:

– Den största skillnaden är att ungdomarna inte tränar där vi tränar. Innan tränade de precis före oss, då kom vi tidigare och kollade på. Vi hade koll på varandra. Pingvins klubblokal betydde mycket, att ha någonstans att samlas, säger Miranda Miller och reflekterar över händelserna:

– Det känns som att de kommer på saker i efterhand. När vi inte hade någon plats att vara insåg de: ”Oj, ni ska ha någonstans.” Det ser bra ut från början, det ska bara handla om ett halvår. Men besluten har kommit pö om pö. Man har inte fått hela bilden från början, säger hon.

I Gylle delar båda seniorlagen träningstiderna med varandra.

Ska ett damlag och ett herrlag, som spelar i respektive högsta division, behöva träna samtidigt på samma yta?

– Nu har vi en planhalva var. För att spela ihop ett lag hade man faktiskt behövt träningar på helplan, säger hon.

Daniel Sörensson var väldigt positiv till det nya, moderna projektet med gräs på biokolbädd. Han såg stora möjligheter att kunna arrangera större, internationella turneringar utanför ordinarie säsong. Det hade gjort Pingvin till några av få i Skandinavien och norra Europa med sådana möjligheter.

– Jag trodde inte problemet skulle vara upphandlingen. Jag trodde att det fanns inblandade företag som hade koll på tekniken och läget. Det hade inneburit ett lyft för verksamheten.

När beskedet om den misslyckade upphandlingen kom, sade Fredrik Sörling, fastighetschef på Trelleborgs kommun, såhär till TA:

– Vi ställde upp kriterier för upphandlingen men fick inte några anbud som levde upp till dem.

– Det är synd men det var en ny teknik och ett pilotprojekt, menade Fredrik Sörling.

När det inte gick att handla upp projektet kom Pingvin åter i kläm.

– Vi har hela tiden intalat oss själva att de snart sätter igång bygget. Men när det inte påbörjas börjar det bli tufft att hålla ut. Hade det varit i ett halvår eller ett år, hade vi stått ut som med mycket annat, säger Sörensson.

En flytt från Pilevallen till något nyare och bättre har diskuterats i cirka femton år. Den gamla arenan var utdömd av olika skäl, som planstorlek och tillbyggnadsmöjligheter.

Oavsett missförhållandena vid flytten är Pingvins ordförande noga med att poängtera hur behjälplig kommunens fritidsförvaltning varit för att reda ut det hela så smärtfritt som möjligt.

– Deras hantering har varit suverän, men projektet i stort har inte varit bra för oss över huvud taget, säger Sörensson.

Även på barn- och ungdomssidan noterar föreningen skadliga konsekvenser av att ha bytt plats.

– Vi har märkt att vi tappat från området runt Pilevallen. Barn och ungdomar tar sig inte upp till Söderslättshallen för att träna. Rugby är en liten sport och vi behöver alla ungdomar vi kan få.

När det kommer till skuldfrågan för Pingvins situation har man ingen solklar bov i dramat. Däremot kan Sörensson peka ut ett problem som ligger till grund för det hela.

– Det stora grundfelet är att man i princip lovade att det skulle byggas idrottshallar på vår plan, innan vi åkte därifrån. Jag vet inte vem som skrivit de avtalen, men jag tror inte man hade koll på tiderna för tillträde och när vi skulle vara ute. Hade man planerat det bättre från början hade vi inte suttit i detta skede nu.

– Allra först blev det en miss i upphandlingen med Engelska Skolan, där jag anser att man inte hade koll på att det innebar en flytt från Pilevallen för oss. Det var första steget. Vi skulle ha varit säkrade fram till att det nya var byggt.

Ett annat misstag rör detaljplanerna, menar han. Projekteringen för upphandlingen med miljövänligt biokol sattes igång för sent, vilket ledde till ändringar i sena skeenden.

– Det kanske skulle varit bättre förankrat innan man gick ut med en sådan upphandling. Så att man visste att det gick att göra och att folk var intresserade av att göra det.

Vad tänker ni om framtiden?

– Vi ser möjligheterna, det skulle bli bra. Men det tär när det aldrig blir klart. När det inte påbörjas. Hade vi sett att det varit igång hade de flesta kunnat uthärda. Hellre förseningar i bygget än i upphandlingen.

Om det försenas ytterligare?

– Då vet jag inte vad vi gör. Det börjar blir riktigt tufft. Vi har sett en framtid där vi äntligen får ett hem där vi kan växa. Börjar det skjutas ännu längre fram hamnar vi i en krissituation. Vi har klarat oss ett tag, men vi klarar det inte hur länge som helst. På sikt tappar vi spelare och får trappa ner verksamheten.