"Jag skadar ingen genom att vara annorlunda"

Joanna Segelström håller sig i bakgrunden när konstnärer visar verk på Galleri New Form. När ljuset riktas mot galleristen visar det sig att hon är en passionerad pratkvarn – som älskar öppenhet och önskar att människor kunde vara mindre rädda.

TRELLEBORG. Med sitt välsminkade ansikte, en svartvit elegant dräkt och rak hållning är Joanna Segelström docklik när hon öppnar dörren till sitt galleri. Hon passar väl in i den smakfulla miljön som hon har byggt upp i sitt hem på Gislövs Strandväg.

Efter en rejäl pratstund framstår Joanna Segelströms inre på sätt och vis lika genomtänkt som hennes yttre. Men då och då slås allt rationellt i Joannas värld ut av att känslorna säger "wow". Det kan leda till att hon blir besatt av att få tag i en konstnär. Eller att hon och hennes familj flyttar till Söderslätt.

– Det här huset var sista alternativet. Och trots att det var mörkt och dyster sa jag "vi köper det" direkt när vi kom in. Det kändes som att komma hem.

Hon berättar om hur hon och hennes man Ulf hade en hel lista med intressanta hus med sig, när de körde kors och tvärs genom Skåne februari 2005.

Samtidigt som Joanna avvecklade sin galleriverksamhet i Sörmland målade hon upp en bild av ett helhetskoncept, som skulle rymmas i en ny byggnad på marken intill huset. Visionen var en mötesplats med galleri, konstcafé och pianobar.

Men planerna kraschade. Länsrätten godkände inte bygget.

Första reaktionen på bakslaget var ångest och apati. Sedan tänkte hon att hon kanske inte skulle ha ett stort galleri. Industridesignern bestämde sig för att inreda ett vardagsrum för försäljning av sina smycken. Joanna är nämligen industridesigner. Från den dag när hon bar ett uppmärksammat armband, som hon gjort i längtan efter stora och enkla smycken, har Joanna designat och sålt silversmycken med inslag av olika stenar.

När hon insåg att det trots allt fanns en efterfrågan på galleri längs Gislövs Strandväg omvandlade hon ett annat vardagsrum till galleri. En utbyggnad följdes av en hopbyggnad av lokalerna på tomten. Idag har Galleri New Form fem rum. Och ett högblankt kök, där vi sitter ner och pratar.

Mest vill hon förespråka öppenhet, att man ska våga titta in i nya miljöer och ta kontakt med nya människor.

Själv har hon med åren insett att det inte bara är det faktum att hon har ett brunt och ett blått öga som gör att hon sticker ut från mängden. Men hon ger inte heller sken av ett behov av att smälta in.

– Det handlar om att vara tillfreds med sig själv. Jag skadar ingen genom att vara annorlunda, säger hon.

Öppenheten grundades redan under Joannas uppväxt. Hennes franska mamma är utrikeskorrespondent och hon tog ofta med sig dottern på sina resor.

– Det var spännande med alla nya platser och jag hade lika roligt med alla, var jag än var.

På hemmaplan var Joannas morfar en inspirationskälla. Han tog med henne till olika konstnärer och som sjuåring hade hon sina favoriter bland konstnärer och utställare.

– Jag älskade det fria med konsten; färgerna, formerna och folket som såg annorlunda ut.

Den passionen har galleristen kvar. Under 20 år har hon byggt upp ett gediget nätverk i konstvärlden och att forma det som andra skapat gör henne lycklig. Varje dag. Hon är förälskad i sitt arbete.

– Jag känner mig privilegierad. Det är som att tomten kommer med en ny säck varje månad, jag är som ett ivrigt barn när jag får plocka upp en ny utställning.

Hon önskar att alla borde få fylla arbetslivet med något där de kan få växa och få beröm. Vägen dit kan vara lång och jobbig, men det är det värt om man är passionerad, anser Joanna.

– Vi människor är fenomenala på att hitta ursäkter till att inte genomföra våra drömmar. När jag ligger för döden vill jag kunna säga att det var värt att testa.

Alla val är dock inte lika lätta att styra. Att hon som älskar folket och rörelsen i storstäder bor på landet är ett exempel på att livet sällan går att kalkylera. Som Joanna utrycker det: Livet har sina egna planer.

Att hon skulle bli kär och få barn med en svensk man, som lyckades övertyga henne om den blå himlen i Skåne, ingick inte i drömmarna när hon reste runt i världen.

– Jag är mer flexibel än min man. Till slut bestämde vi oss för att stanna i Sverige, även om jag hellre ville till Barcelona.

Men inget står skrivet i sten. Liksom flintan i hennes smycken går det mesta att slipa.

– Vi har delar som ska fulländas, så är vi alla. Vi är fulländade och ofulländade.

Det mänskliga förtjusar henne.