Petter Birgersson: Vad kan Trelleborg lära av braksuccén Trelleborg?

Nilssons bana kunde i och för sig ha slutat redan i samband med finanskrisen 2008/2009. Då var Trelleborg liksom stora delar av svensk industri riktigt illa ute. Koncernen var skuldsatt och efterfrågan försvann mer eller mindre över en natt. Dåvarande styrelseordförande, Anders Narvinger, beskrev det i en intervju ett par år efter krisen: ”Vi hade aldrig sett en nedgång med sådan kraft. Det var en helt ny situation.”

Trelleborg AB beslutade om en stor nyemission – ge ut nya aktier för att få in kapital till bolaget – och styrelsen lät Peter Nilsson behålla sitt jobb. Som lägst handlades Trelleborgsaktien en bit över tian, nivåer som inte hade skådats sedan mitten av 1980-talet. I dag, 15 år senare, snuddar kursen vid 400 kronor, varje aktie gav i våras nästan 7 kronor i utdelning och bolaget köper dessutom tillbaka aktier för att makulera dem. Det sista är motsatsen till nyemission, varje återstående aktie kommer att motsvara en större del av bolaget. Det är numera en rejäl kaka att dela på, koncernen värderas till nära 96 miljarder kronor.

Finanskrisen, Covid och hårdnande handelsklimat med tullar och annat är sådant som drastiskt kan förändra förutsättningarna för ett bolag av Trelleborgs karaktär. Och september 2024 kan förstås vara den högsta topp ledningen och Peter Nilsson någonsin kommer att befinna sig på. Men den period på 20 år som ligger bakom måste ändå utgöra den främsta måttstocken för prestationen. Det är svårt att komma till en annan slutsats än att aktieägarna har anledning att vara nöjda med utvecklingen och sin vd.

Tyvärr har inte Trelleborg som stad och kommun riktigt lika stor glädje av Trelleborg AB:s framgångar som man kunde önska sig. Ironiskt nog är det faktiskt en annan kommun, Helsingborg, som dragit den riktiga vinstlotten. Största ägare i Trelleborg är nämligen Dunkerintressena vars stiftelser ska använda delar av avkastningen till att gynna Helsingborgs stad. Bland annat har stiftelserna finansierat Helsingborgs Stadsteater, Dunkers kulturhus och Helsingborgs Arena.

I Trelleborg finns motsvarande arv i Greta och Johan Kocks stiftelser, men innehavet har genom decennierna spätts ut av nyemissioner och når inte i närheten av Dunkers. Pengarna i Kockska stiftelserna räcker inte till nya arenor, badhus och kulturhus. Men varje år delar ändå Kockska stiftelserna ut generösa summor till Trelleborgs och trelleborgarnas fromma genom bidrag till föreningar, medicinsk forskning och stadens försköning. Och även om företagets tillverkning är utspridd över världen ligger huvudkontoret kvar på Johan Kocksgatan, som en påminnelse om att Trelleborg ändå är företagets hjärta och att den ena grundaren hörde hemma här.

Trelleborgs kommun kan möjligen ta annan lärdom av Trelleborgskoncernen. Inte minst när det gäller att anpassa sig när verkligheten förändras, vilket har varit en av Peter Nilssons starka sidor. Långsiktig ja, men hela tiden beredd att agera när verkligheten förändras.

Den som blickar framåt för Trelleborg kommuns del kan se att Sveriges befolkning blir äldre, att barnafödandet är lågt och att hög skuldsättning kan bli en fälla för kommuner när invånarantalet minskar eller åtminstone inte ökar som tidigare tänkt. Eftersom kommunen inte likt Trelleborg AB kan göra en nyemission, utan har skattehöjningar och statsbidrag att sätta sina förhoppningar till när det kniper, gäller det att värdera vilka satsningar som görs i dag och vad kommunen ska ägna sig åt.

Låt oss ta några stora exempel:

Ska kommunen verkligen äga och driva hamnen? Hur ska Trelleborgs Energi och Trelleborgs elnät agera för att trygga lokal elförsörjning framöver? Vilka risker ska kommunen ta i exploatering av nya bostadsområden och i nya stora bad- idrotts- och fritidsanläggningar?

Att identifiera risker och möjligheter i tid, att se vilka möjliga vägval som finns framåt och att inte slänga bra pengar efter dåliga är nycklar till ett gott ledarskap och långsiktig framgång.

Finns den förmågan bland Trelleborgs ledande politiker och tjänstemän?