Petter Birgersson: Man vänjer sig – i helvete heller

”Man vänjer sig” sjunger Kjell Höglund i en melankolisk visa om livets torftighet. Det är ett förhållningssätt till att transportera sig mellan vaggan och graven. Med åldern är det möjligen högre risk för att man ser färre möjligheter att påverka sin situation och finner det lika bra att resignera inför ödet.

Det är en sak att applicera den synen på sitt eget liv. Men att ge upp både för egen och för andras del är något annat. När Rysslands erövringskrig mot Ukraina är långt in på sitt tredje år och Vladimir Putin söker vänskap hos Kinas kommunistdiktator Xi Jinping, Irans mullbänk och Nordkoreas maffiaboss Kim Jong Un, då är det inte längre en överlevnadsstrategi att vänja sig. Det är en undergångsstrategi.

Sveriges riksdag klubbade på tisdagskvällen ett försvarssamarbetsavtal med USA, DCA, som ytterligare stärker svensk säkerhet. Det är en naturlig följd av tidigare ingångna avtal med USA och av Nato-medlemskapet. Avtalet är till för att reglera amerikanska styrkors rättigheter och skyldigheter i den mottagande staten. USA har ingått motsvarande avtal med exempelvis Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien, Finland och Danmark. Det är alltså inte något som ensidigt ger USA rättigheter, det handlar om att reglera ett förhållande mellan två stater. Som det heter: ”all verksamhet som omfattas av avtalet ska utföras med full respekt för Sveriges suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser, inklusive när det gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”

I sedvanlig ordning har Vänsterpartiet och Miljöpartiet protesterat, och inom grenar av socialdemokratin mullrar det. Främst är det idén om att det skulle finnas någon vilja att placera kärnvapen just på svensk mark som används som argument, underförstått att varje ingånget militärt avtal med USA är en slags provokativ handling gentemot Ryssland. Så som det har låtit i decennier. Det borde stå klart i dag, med den fullskaliga invasionen av Ukraina som det senaste och mest slående exemplet, att det är Ryssland som är intresserat av krig och erövring. Väst är inte ett skvatt intresserat av att likt Napoleon eller Hitler marschera mot Moskva. Den föreställningsvärlden springer ur Kremls propagandaapparat.

Sverige, vilket de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna har insett, har inte förutsättningar att klara försvars- och säkerhetsarbetet på egen hand. Den västliga demokratin är vår hemvist och det är vad som måste försvaras.

Sverige behöver de allianser som finns i det samlade Väst. Risken består inte av att vi får del av amerikansk förmåga. Faran ligger i om vi inte får det. Som att en ny amerikansk president inte uppfyller avtalen med Sverige och ser till att försvaga Nato. Sannolikheten för de olika scenarierna, med en Trump som kryper närmre Ryssland men som samtidigt förklarar fullständigt handelskrig med Kina, får var och en bedöma. Men det är ett försvagat intresse från USA att försvara Ukraina, Baltikum, Norden och Europa som skulle öka hotet mot oss. Därför räcker inte ett nytt försvarsavtal med USA eller ens ett Nato-medlemskap. Det är bara starten på vårt svenska solidariska åtagande.

Försvarsförmågan i Sverige, Norden, Baltikum och övriga norra Europa måste upp alldeles oavsett vilken väg USA väljer framgent, men alldeles särskilt mycket och snabbt av den händelse USA sviktar. Det samtidigt som stödet till Ukraina måste intensifieras och ökas för att landet inte, likt Vitryssland, ska slukas av det ryska imperiet. Varje dag bombas Ukrainska städer, män och kvinnor offrar sina liv vid fronten och Putin skickar sina egna medborgare in i ett fullständigt illegitimt erövringskrig.

I det finns det inget utrymme för att vända blicken inåt och sjunga för sig själv: ”Man vänjer sig.”