Petter Birgersson: Är Jimmie utanför eller innanför?
När Jimmie Åkesson sommaren 2024 träder upp på scenen i Almedalen i Visby gör han det som ledare för Sveriges näst största parti. Han gör det inte som statsminister, inte som minister, men väl som försteman i det största partiet i regeringsunderlaget. Det är ingen nyhet men ändå, i retrospektiv, sensationellt.
Backar man bandet till början av det förra decenniet, sommaren 2011, när Sverigedemokraterna i det föregående valet för första gången tagit sig in i riksdagen – då en chock för Sverige utanför Skåne – så är förändringen påtaglig. Då var partiet paria för alla andra riksdagspartiet och höll sig på sina egna kanter i evenemang som Almedalen, helst ville ingen annan bli sedd på SD:arnas favoritkrog. Järngänget från Lund höll ihop och några nya ansikten hade kommit till. Men antietablissemangsstämpeln var samtidigt partiets själ och grogrund. Det var ”Vi vågar säga det du tänker” som gällde.
Allt kretsade kring invandring, och att SD var det enda partiet som ville göra upp med den rådande politiken på området. Det var inte riktigt sant, åtminstone inte om man kommer till frågor om integration med språkkrav och hedersproblematik. Här fanns andra, som Lars Leijonborg och Nyamko Sabuni, som prövade förslag och vågad lyfta frågor trots att domen i medierna – och inte minst på ledarsidor likt denna – ofta var hård. Det var fiskande i grumliga vatten, rasism och hela fadderrullan.
Men så vände det, snabbt och rejält. Inte minst hos de traditionella maktpartierna, Socialdemokraterna och Moderaterna. Det ena har ett mycket radikalt integrationsprogram på gång och det andra har skrivit ett politiskt avtal med SD, med fokus på invandring, integration och gängbrottslighet.
Där står alltså Jimmie Åkesson som ett slags segrare. De andra partierna har erkänt hans partis problembeskrivning, kan han förklara från scenen. Och nu är det därför dags för honom att tala om vad som har gått åt helskotta i övrigt på grund av de andras misskötsel. Som den svenska skolan. Med SD ska det bli ordning och reda, de som sköter sig ska premieras och lärarens auktoritet ska återupprättas, lovar Jimmie Åkesson. Vildskallarna ska ut ur klassrummet. Vart ska de då ta vägen, undrar vän av ordning. Kanske in i riksdagen?
Men att Åkesson försöker leta nya frågor är bara ett exempel på att han balanserar mellan att vara utmanare och att tillhöra etablissemanget. Han har regeringsansvar fast ändå inte. Och som andra rutinerade partiledare har han nu också varit med om det alla andra sådana förr eller senare åker på: en valmotgång. Precis när Sverigedemokraterna börjat bry sig en del om EU, och inte enbart se det som en Brysselkoloss utan också som en samarbetsplattform för likasinnade i Europa – likt Vänstern en gång började sin omvärdering – så svarar väljarna med ointresse och avspisning. För inte var det TV4 och trollfabrikerna – eller? Och så avfyrade en rutinerad riksdagsledamot en rasistisk sångrad framför en journalist från Expressen och Sverigedemokraterna var tillbaka igen vid de där järnrören.
Ingen vet längre riktigt vad Sverigedemokraterna är för något och vart partiet är på väg. Fortfarande är motståndarna rädda för SD:s dragningskraft, den som de inte har lyckats stoppa. Men för första gången första gången i sin politiska karriär verkar Jimmie Åkesson famla efter framgångsreceptet. ”Snälla, säg mig vad tycker ni, så att jag kan tala om det för er?”
