Ikea-fallet är effekten av svensk skattepolitik

Det är förvånande att vi aldrig kan lära av historien. I höstens valmanifest aktualiserade det rödgröna teamet på nytt ett återinförande av förmögenhetsskatten. Minnet tycks vara kort.

På 1970-talet var den skadliga förmögenhetsskatten kombinerad med världens högsta marginalskatt. Som lök på laxen kom Meidners löntagarfonder. Många minns säkert hur Kjell Olof Feldt kved i diktform 1983, då han tvingades av sitt parti arbeta för löntagarfonder: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”.

Det är inte underligt att kreativa entreprenörer som Ingvar Kamprad, familjen Rausing med flera skrämdes ut ur landet med sina aktiviteter, kapital och styrfunktioner för att säkra företagens fortsatta investeringar och överlevnad. ”Uppdrag gransknings” Kamprad-case belyser konsekvenserna av den förda politiken. Den blev i realiteten en jakt på framgångsrika idésprutor.

I stället för att ha kvar moder- och ägarbolag i Sverige återfinns Ikea-gruppens företag med beslut- och finansfunktioner i en sofistikerad uppbyggnad i flera länder och skatteparadis. Granskningen visar en mix av bolag och stiftelser i Holland, Curacao, Luxemburg, Singapore, Liechtenstein, Belgien, Danmark, Brittiska Jungfruöarna och Cypern – ”en optimerad skattestruktur” enligt Ingvar Kamprads egen kommentar.

På senare år med avvecklade löntagarfonder och avskaffad förmögenhetsskatt började kapital återvända till Sverige. I det läget görs mot bättre vetande ett utspel, som på nytt skapade osäkerhet om spelreglerna. Studerade inte oppositionens företrädare Globaliseringsrådets rapport 2008 om kapitalbeskattningen?

Studien visade att den av förmögenhetsskatten betingade utflyttningen varit stor och ett stort utflöde i form av utflyttning av ägare och företag skedde i samband med löntagarfondsdebatten. Redan de 30 rikaste utlandssvenskarna stod 2005 för mer än 500 miljarder kronor – och då var inte alla Ingvar Kamprads stiftelsemiljoner inräknade.

Övriga utflyttade – ofta framgångsrika företagare som sålt sina företag och som egentligen gärna skulle ha stannat kvar i Sverige och investerat i och coachat lovande svenska små­företag – står sannolikt för lika mycket eller mera. Ett kapital motsvarande minst en tredjedel av den svenska nationalprodukten skulle sålunda lämnat landet. Enligt Dagens Industri lär 75 000 svenskar ha bankkonton enbart i Schweiz.

Måtte Janne Josefssons praktikfall om Ikea och Ingvar Kamprad bli en lärdom både för en ny oppositionsledning och regeringen. Svensk kapitalbeskattning är idag nästan dubbelt så hög som omvärldens, 30 procent jämfört med 17 procent, vilket är ohållbart.

Det är lätt att moraliskt peka ut dem som lämnar landet. Men det vore bättre att skapa en långsiktig och konkurrenskraftig kapitalbeskattning, som lockar kreativa entreprenörer och företagare att stanna kvar i Sverige. De skulle då ägna sig åt sysselsättningsskapande aktiviteter istället för att bekymra sig om global skatteoptimering tillsammans med ett band av högbetalda jurister och skatteexperter.

Per Ingvar Jönsson

doktor i ekonomisk historia

Trelleborg